Ronia hade stannat till under ett stor, åldrad ek. Det var en av de större lövträden närmast Yanamore, belägen i en tätare dunge, och hon visste att många brukade söka skydd där under regniga dagar. Just den dagen sken solen och vindarna var varma, men skulle hon tro Immikers förmåga att förutspå vädret så skulle en storm dra in om bara några dagar.
   Blicken vilade på en reva i trädets norra sida. Vid rötterna låg en tung gren som nyligen brutits av och fallit - det ljusa trä som blottats såg fortfarande färskt ut. Koda och sav hade droppat längst med stammen. Det var ett djupt sår ner i det gamla trädet, och lämnades det så skulle den väldiga stammen troligtvis ruttna inifrån. Det skulle vara en förlust om eken inte klarade sig, men kanske gick det att undvika.
   "Kan du göra något åt det?" Hon vände uppmanande blicken mot Kian. Hon hade sett honom hela växter förr, men det här var ett helt träd. Även om han inte kunde reparera revan fullständigt så kanske han kunde täta det värsta.

[Utspelar sig sommaren 2019.]

Med ett bekymmerslöst leende mötte Kian orden som Ronia bjöd honom innan han vände blicken mot den djupa fåran som gapade i trädets stam. Ett tag stod han tyst, fundersam, som om han övervägde sina alternativ. Sedan tog han till orda, men samma glada ton som alltid fanns i hans röst.
"Det skadar ju inte att försöka."
Ögonen slöts och han fokuserade sin jordliga förmåga mot det magnifika träd som förlorat sin grenen. En uråldrig ek, som säkerligen hade stått där längre än många av de vargar som idag vandrade på denna jord. Kian kunde känna hur rotsystemet sträckte sig in under dem, djupt ned i marken. 
Och sakta, mycket sakta, kunde man se hur barken kring det öppna såret på stammen, slöt sig. Ögonbrynen i Kians ansikte drog ihop samtidigt som nosen rynkades, tydliga tecken på att han fokuserade på sin uppgift. Och även om han inte kunde få en ny gren att växa ut, inte ens lyckades sammanfoga revan som trädet hade, så kände han hur skadan blev mindre och med en lätt suck öppnade han ögonen och såg på sin ledarinna.
"Det var det jag kunde göra. Jag kan inte läka en sådan skada, men den är mindre nu. Det kanske inte syns, men trädet har betydligt bättre chanser att klara sig nu."
Med ett glatt leende såg han hoppfullt på eken.

Ronia inspekterade tyst händelseförloppet när Kian slöt ögonen och påbörjade sitt arbete. Blicken vilade stadigt på den massiva revan i barken, men återvände kortvarigt till Kian med jämna mellanrum. Vad han än gjorde såg det i alla fall ut att fungera som planerat. Barken slöt sig långsamt om det färska trä som blottats.
   Hon hummade tankfullt när Kian avslutat. Även från håll gick det att se hur skadan blivit betydligt mindre. Med några få kliv tog hon sig närmare och såg upp över trädstammen. Några sekunder senare reste hon sig på bakbenen, lutad mot trädet. Den nedersta delen av revan hamnade plötsligt i ögonhöjd, varpå hon inspekterade verket med analytisk blick. Blicken vändes sen över skuldran, upp mot det beskyddande lövverket ovan. Det hade inte tunnats ut något nämnvärt. Förhoppningsvis skulle Kians hjälpande tassar vara nog. 
   "Bra gjort." Ronia tog mark på alla fyra igen med nöjd blick. Hon såg mot Kian efter ett ögonblicks betänketid. "Jag vill att du återvänder några gånger det närmsta månvarvet. Gör vad du kan om något skulle se värre ut." Om trädet ruttnade skulle de behöva ta hand om det så snart som möjligt. Risken att fler grenar lossnade och någon stod för nära var för stor under ett så välbesökt vindskydd.
   Ronia skulle precis lämna innan hon hejdade sig själv. Blicken hade fallit på den enorma gren som låg i gräset. Det vore synd att slösa bort så fint material.
   "... Och be någon dela upp det där och lämna det bland veden. Yorgriff, förslagsvis. Han skulle behöva något uppiggande." 

[Yorgriff är en trött NPC som Skruk inkluderade i ett inlägg med Kasai någon gång, haha. Han fick göra en cameo! Tänkte att vi avslutar här om du inte vill tillägga något litet :D]