Maksim rörde sig med ett märkbart lugn bort från folkmassorna och längre bort från festen. I den glänta som de bestämt plats på fann han Radagast. Han såg trött ut, och det märktes att han fortfarande var i chock. Och ångern. Den var kanske tydligast i hans annars så lätta ansikte.
    “Kom nu,” Maksim gjorde en nick mot stigen som fortsatte norrut, “vi pratar på vägen.” De hade ingen tid att förlora utan behövde bege sig så fort de bara kunde. Nunam och Malva skulle möta upp dem senare.
    Utan att vänta på någon större reaktion från kusinen började Maksim att gå. Både han och Radagast visste nog att det inte fanns någon annan utväg än att följa med honom.
    “Du,” Maksim bröt tystnaden som vilat mellan dem. Hans röst var lugn och samlad. De hade redan kommit en bra bit bort från festligheterna. “Jag ser inte på dig annorlunda efter det här.”