Ord färdades snabbt. Det hade inte undgått honom allt som kretsat kring Tenebris svartvita gråblod. Hur hennes namn nästlat sig in i varje mytomspunnen händelse som skakade landet. Senast den om mordet på svartvargsvalpen och den förvisning som följt. Det hela lät som en dålig, uppdiktad historia och kanske var det också vad Erathor hade trott om det inte varit för att han själv fått erfara sviterna av hennes framfart. Han tänkte tillbaka på Tyr och på de jägare som inte haft samma tur. De som spårlöst försvunnit för att aldrig mer hittas. Men han var villig att förbise det. När hon väl stod där framför honom, ärrad och märkt men med ögon lika blå som innan, såg han bortom revor och rykten. Han fokuserade på hennes ögon; såg framför sig samma levnadsglada valp han tränat i Ötamon. Han var villig att förbise allt – rykte som sanning – om det betydde att han fick spendera en sista stund med henne. Varya.
    "Kom. Det är några jag vill att du träffar." Efter några långa sekunder av tystnad fann Erathor äntligen orden. Natten var tyst och stilla men även i sin tidlöshet kändes den knapp. En kommande dag, ännu en natt och när löven skiftat färg – resan hem. Han ledde henne förbi eldar och enkla boningar, undvikandes de få klungor av jägare som fortfarande satt uppe och delade historier. Fram till sitt egna tält, där små röster hördes bakom tältdukarna.
    "Esmeral, Illora. Halla", kallade han i samma stund han äntrade tältet med Varya till höger om sig. "Möt Varya." Nyfikna valpar såg upp från sina sysslor, studerandes den svartvita tiken vid hans sida. Erathor höll tillbaka ett leende när de alla, den ena mer frågvis än den andra, flockades intill dem med nyfikna och på gränsen till invasiva frågor. Hans blick gled till Varya och för en stund funderade han om tilliten var tillräcklig; om han kunde lita på henne. Bara tid kunde utvisa det. När frågorna lugnat sig satte han sig till rätta och bjöd henne ordlöst att ta plats bland honom och valparna. På frågan om vem deras gäst var log han. "Ni kan se henne som en storasyster. Varya är er syster." Det var en halvsanning som han tvingats erkänna för sig själv. Hon kändes som hans egen. Valparna förstod inte – inte helt i alla fall - men accepterade utan protester. Frågor skulle komma men Erathor valde att inte lägga så mycket vikt vid det nu. Som äldre skulle de förstå.
    Timmarna gick och vid tiden Oreliel var tillbaka från sina ärenden sov de tre valparna tryggt i en liten klunga. Erathor kysste hennes panna och viskande godnatt innan han lämnade tältet för den allt ljusare natten. Han visade Varya förbi rader av pilträd. Fram till ett särskilt stort och gammalt ett som mycket väl kunde vara platsen från deras tidigare möte. Det kändes passande, på något sätt. De båda stannade och än en gång fann de sig själva i tystnad. Han undrade vad hon tänkte. Om hon tänkte alls eller endast såg detta som ytterligare en bro som snart skulle brännas. Kanske hade han gjort övertramp men genom att dela sin familj med henne hoppades han att han gjort sina intentioner tydliga.
    "Du förstår varför du har fått träffa dem idag, eller hur", sade han och vände sig om för att möta henne. "För att du inte kommer göra dem något." Av allt han hört om henne så vägrade han tro att Varya skulle skada valparna. Men mest av allt så ville han övertyga henne själv om saken. "Jag vet att du inte kommer göra dem något, Varya." Lova mig att jag har rätt. Lova mig. Det avsked han redan dragit ut på var oundvikligt här, men Erathor gick emot spelreglerna och förhalade ytterligare. Han slöt avståndet mellan dem och gav henne en lång omfamning. Den var hård, på gränsen till krossande i sin desperation. Han ville inte släppa taget. "Det är mycket jag borde gjort annorlunda. För dig och dina syskon. För din mamma." Han andades in hennes doft, en han inte längre kände igen. Annorlunda och främmande men han brydde sig inte. Varya var här, framför honom. "Du är värd mer än min förlåtelse. Mer än alla andra som någonsin vänt dig ryggen. Titta på mig." Han drog tillbaka huvudet tillräckligt för att se henne i ögonen, och skrattade glädjelöst när han insåg att det var just en ursäkt han nu tänkte komma med. "Be aldrig om ursäkt för den du blivit. Den skulden är min. Min och de andras. Jag är ledsen att jag gjorde dig till den du är. Till det monster jag vet att du inte hade behövt bli men var tvungen till för att överleva." Han tryckte huvudet mot hennes igen. Knep ihop ögonen för att slippa känna hur tårarna hotfullt brände. "Jag kommer sakna dig."

Det kändes som att han såg henne. Såg henne på riktigt. Såg henne för vem hon varit, vem hon blivit. Känslorna kastade sig som vågorna på ett stormigt hav inom henne. Lättnaden över att få den ursäkt som hon hela livet letat från de omkring sig, över att bli sedd, sköljde över henne. Samtidigt som de bittra undertonerna av att det var en ursäkt som kom en livstid försent fick henne att bli kall och vass som klippor. Tårarna som kantade hennes himmelsblå ögon var av ilska, svek, lika väl som av kärlek och tacksamhet. Om han verkligen visste allt, hade han ändå sett på henne som han såg henne nu?
     ”Jag kommer sakna dig också.” Inte som hon saknade Aurora, med en överjordisk styrka som aldrig kunde mättas ens gnutta. Inte heller som hon saknade Maksim, med blödande längtan. Men som hon saknade livet som det kunde varit, som den ekande tanken ”tänk om”. Som något hon aldrig skulle sluta sörja.
     ”Mamma,” ordet kändes främmande i hennes mun, gammalt och unket, det var länge sedan hon ens tänkt på henne, ”skulle vara glad för din skull. Tacksam. Det vet jag.” Varya visste inte varför hon försökte trösta honom, varför hon på något vis försökte göra hans avsked lättare för honom. Egentligen svek han ju henne igen, övergav henne, igen. Ändå kunde hon inte undgå att vilja vara honom till lags under hans faderliga blick, bara så att han kanske skulle älska henne för ett ögonblick.