Stegen bar honom målmedvetet bortåt, lämnandes höstskogen och flocken bakom sig. Deras röster hade tystnat men än kunde han inte andas. Zephyr sprang. Bort från medlidande blickar och påträngande närhet. Han sprang tills marken under honom gungade och lervatten stod honom till armbågarna. Tills tystnaden var hans enda sällskap.
    Storkärrs sträva gräs och vassa snår skar honom när han slängde sig ned på marken. Wulfric var borta. Död. Avrättad. Zephyr grät. Skrek i förtvivlan ut sin sorg i takt med att murarna reste sig om honom och han långsamt slöt sig inom sig själv. Ensam. Han var ensam.

Ensam,
Ensam,
E̵̤͘ǹ̷̢s̴̰̓a̸͖͐ṃ̵͠.̷̬͌
Ö̵̲͉͛̇̋v̴̦̦̯͓͎̎̓̄̕͘͠e̵̗͂̍̇͘r̸͉̋̎̃g̸̲̻̓̐̃͝͝i̸̞̗̼̱̗̓̔v̸̯̄̊͌e̶͔̱̲͕̾̍̀͋̉n̷̡̥͇̘̈́̀̉̽́͠.̵̢̡̜̟̞̍͆͗͑̈̓


[Ensaminlägg.]