Bara en kort vandring norr om Yanamore låg en större sjö och dit hade den storvuxna honan tagit sig, och lotsat med sig Kian. Det var en ljummen eftermiddag och solen förgyllde trädens knoppar och nyligen utslagna blad. Luften var frisk, det hade regnat dagen innan och lukten av blöta marker hängde kvar. Så bröts den relativa tystnaden, stillsam fågelsång och vind genom trädkronor, av vad som bara kunde beskrivas som ett jävla oväsen. Men Assar sken upp vid ljudet och reste sig, den lilla stump som var hennes svans viftade upphetsat bakom henne.
"Kolla!"
Pep hon förtjust till sin vän. Så drog de in, hundratals långbenta och långhalsade varelser med till synes gigantisk vingspann. De skrek ut sin sång, vårens lovord, och landade längs sjöns gräsklädda stränder. Tranorna var här. Detta, hade Sraosha lärt henne, betydde att även sommaren onekligen skulle återvända.


[Kian]

De stora fåglarna som landade runt vattnet kom med ett välkommet avbrott i Kians tankar. När de blåa ögonen såg mot de långbenta varelserna ekade fortfarande Assars glada röst i hans huvud. 
"Kolla!" 
Kian lät blicken åter falla på den färgsprakande honan samtidigt som han funderade över hur hon kunde finna sådan glädje i livet. Det var klart, alla gick vidare. Livet gick vidare. Flocken hade fått hantera stor sorg, och Kian hade gjort det med dem, men från det kunde man gå vidare. Men han hade inte stått bakom de beslut som fått honom att känna illamående. Och han kunde inte förstå hur man kunde gå vidare från något sånt.
"De är vackra," reflekterade han utan att släppa Assar med blicken. "Otroligt hur de kan hitta tillbaka, år efter år."
Kian hade funderat länge, på om han skulle säga något åt Assar och i så fall vad. Men han hittade inga ord, för hur han än skulle uttrycka sig skulle det bli fel. Han menade inte att kritisera någon, allra minst henne, och fortfarande önskade han inget hellre än att bara vara i hennes närhet, och om han öppnade munnen om detta... Risken att det skulle komma ut fel var stor. 
Så Kian valde att inget säga om saken och lät blicken glida tillbaka mot fåglarna. Men den smått stela stämningen gick att förnimma mellan de två vargarna.

Assar log brett emot sin vän, hon älskade hans tankspridda funderingar.
"Som sommaren, varje år, oavsett hur hård vintern har vari, oavsett hur mörk å kall världen blir så hittar ljus å värme tillbaka."
Hon sökte hans blick.
"Efter regn kommer solsken, efter sorg - lycka. Dä vill ja tro."
En bestämt nickning följde orden. Hon var ofta burdus och kunde väl inte anklagas för att vara den smartaste av alla vargar i Numoori men hon var inte helt socialt efterbliven, hon hade märkt av vännens förändrade beteende gentemot henne. Enda sedan Molok fått sitt straff. Det hade varit omöjligt att missa, dessutom fanns silverknapparna på hennes läderkrage där för att påminna närhelst hon glömt.
Assar skämdes inte över vad hon gjort, hon ansåg det rätt och hon visste att hon hade andra med sig. Men hon hade tagit sitt eget straff med så stort lugn som hon förmådde. Hon förstod att hon brutit Ronias förtroende, att hon agerat impulsivt, men inget utav det borde ha sårat Kian. Sårad var han dock likväl, det var hon hyfsat övertygad om. Förhoppningsvis var deras vänskap som tranorna och sommaren och lyckan, den skulle återvända till sin obehindrade självklarhet förr eller senare.

Kian mötte henne blick, med värme i ögonen. Ord kändes plötsligt överflödiga på något vis, som att det fanns en risk att de skulle förstöra stämningen, så han valde att vara tyst. Inte säga något, bara njuta av stunden han befann sig i. 
Blicken sökte sig åter mot de majestätiska fåglarna, och sida vid sida med Assar satt han och betraktade dem, och trots att hans ögon höll fokus på tranorna befann sig hans sinne och tankar någon helt annanstans. Stilla flyttade han sig lite närmare henne, så att deras framtassar nuddade varandra. Ett mjukt leende gled över hans läppar vid beröringen, vilket hon skulle se ifall hon tittade på honom. 
Och där satt de sedan och njöt av varandras sällskap, i tystnad, medan tranornas skrin fyllde luften. 

[Avslutat pga så långt bak i tidslinjen!]