Aegir gillade inte att smyga, men det var ganska svårt att hålla hans hemliga borg hemlig. Ymir hade inte brutit mot koden, det var han säker på, men han hade mamma och syskonen i närheten nästan alltid. Det var omöjligt att smyga iväg, hur mycket han än försökte - och det var inte särskilt Väkterligt av honom att smyga. Väktare smög inte, de stred fram.
     "Vart ska du Aegir?" Hördes Nunams röst. Aegir frös mitt i ett steg. Han kunde känna Nunams och dessutom Ios blickar på sig. "Ingenstans mamma," försökte Aegir. Men han var ingen lögnare, och ångrade sig genast. "Förlåt, jag menar, jag ska... det är hemligt! Hejdå!"
Han sprang fort iväg och ut i det höga gräset bland blommor och blad. Nunam hade inte ropat något efter honom, så han tänkte att han kommit undan. Om det inte vore för ljuset av lätta tassar som följde honom.
     "Attans kottar."



[Till Io!]