“Seså, visa vad du har med dig då.”
     Ymir hade startat en ny affärsrörelse. Numera självtitulerade hon sig inte bara som spejare, utan också sierska. Till en början hade hennes tjänst varit gratis, men när ordet spridit sig och fler ville ta del av hennes förmågor hade hon börjat ta betalt. Det kunde vara vad som helst egentligen bara hon tyckte det var något värt, åtminstone var det så hon lagt fram det. Hittills hade hon inte nekat någon, vare sig de hade med sig en bit drivved eller konstigt platt sten. Ymir sneglade tillbaka på det hon fått hittills. Det handlade nog egentligen inte om vad det var, bara att gesten av att de gav henne något räckte. Ändå tyckte Ymir om att spela lite skeptisk. Hon snörpte på munnen i en gåtfull min.
     “Okejdå,” sade hon som om hon egentligen inte ville acceptera betalningen. “För den här gången.”
     “Sitt,” beordrade hon. Ymir hade tagit sig an rollen som sierska med full hängivenhet, och hade samma bistra uppsyn som hon föreställde sig alla spådamer hade. Hon väntade på att den andra skulle sätta sig innan hon själv reste sig upp och drog ett litet knyte med benrester fram till dem. Det var dem hon använde för att kunna läsa in i framtiden.
     “Är det något speciellt du önskar att få veta idag?” frågade hon medans hon började förbereda ceremonin.

Det var inte första gången Ymir lekte spåkvinna och det hade varit lika kul och spännande varje gång. Men nu hade hon börjat ta betalt, onödigt påhitt tyckte Tolir. Han var ju en stamkund, stamkunder betalar inte för att få sin framtid spådd. Iallafall så tyckte han det, sen att verkligheten inte såg ut så var en annan femma.
Ville hon ha betalt så skulle han betala, betala med det bästa och värsta han kunde hitta. Med nosen högt buren gav han Ymir något som såg ut som en konstig barkbit. Men kollade man närmare så kunde man se att det var en hoptorkad stackars groda.
"Jag vill veta om min livs kärlek."

Det var inte förrän Tolir lade ner gåvan som hon faktiskt såg vad det var. Hon grimaserade och blängde på honom, som verkade väldigt stolt över det hela. Nu hade hon ju redan accepterat betalningen, och det skulle knappast se bra ut för verksamhetens rykte om hon började behandla sina kunder dåligt. Ymir skakade på huvudet innan hon klev in i sin roll som spådam igen. Hon skulle behöva kontrollera gåvorna lite bättre, trots allt.
     “Livs kärlek säger du?” upprepade hon något frånvarande. Mitt emellan dem hade hon lagt stenar i en cirkel, de bildade som en ram för benen att förhålla sig i när hon kastade ut dem. “Det är en stor fråga,” sade hon med spänd tankfullhet i rösten. “En fråga som alla nog gärna vill ha svar på. Men idag ska jag berätta för just dig, Tolir av Torano.” Även om det kanske mest var improviserat svammel som inte hade någon vidare eftertänksamhet lät hon väldigt övertygande.
     Ymir började humma på någon melodi som hon hoppades skulle låta mystisk. Med det lilla byltet i munnen slöt hon ögonen och svängde från sida till sida. Melodin ökade i takt och volym och i kulmen av den släppte hon byltet och benbitarna föll med ett klapper.
    Det blev tyst. Ymir sträckte sig framåt, tankfulla läten lämnade henne medans hon inspekterade benbitarna och deras positioner noga.
      “Ah, åh, hmm, oj!” Den blåa blicken mötte Tolirs tvåfärgade. “Jag ser någon någon stor… Men inte större än dig! Fast kanske, om den står på en sten…” Ymirs minspel växlade mellan något som skulle se gåtfullt ut till undrande. “Fyra ben… Öron… Långa och stora, fast små… Tänder också! Men några saknas…”

Spänt beskådade Tolir kusinen sin när hon började humma, vad skulle Ymir komma med för spådom denna gång. Förväntansfullt hoppades han på en detaljrik beskrivning. När hon äntligen började tala lutade Tolir sig närmare det lilla bordet, om han befann sig så nära som möjligt fanns det kanske en chans att hon skulle känna hans energi bättre. Eller så var han bara så nyfiken och kunde inte hålla sig. Det var alltid lika spännande att få höra vad Ymir hade att säga.
Men några saknas…
Det tog några sekunder innan Tolir bearbetade vad hon sagt. Vargen han tyckte hon beskrev var vilken varg som helst, fast saknar tänder. Vilken varg saknar tänder, förutom en gammal hagga kanske. "Vad menar du, saknar tänder?" Tolir lät nästan lite besviken, han ville ju veta mer om sin framtida fru. "Kan du berätta mer?"