Han hade kommit i lagom tid för att se den kompakta vargen fälla ett jättevildsvin alldeles själv. Det skulle ha varit en imponerande syn om det inte varit för att den kompakta vargen var rätt... ful.
Men! Man kunde inte få allt här i livet. Så Iro hade gaskat upp sig, satt på sig ett snett flin och svassat ut till vargen, som uppenbarligen inte blivit imponerad. Efter några tafatta försök till trevlig konversation verkade de ha nått en överenskommelse om att gå rakt på sak, utan en massa extra krusiduller. Men han insåg att öppet smicker ändå var någonting hon var svag för. Hon gick med på att dela med sig av bytet och de spenderade en stund i tystnad.

Han slickade sig nöjt om munnen och sneglade på henne med någonting lurigt i blicken. Hon kunde vara en tillgång...
"Vet du vilka TBB är?" frågade han så nonchalant han kunde och såg nu öppet på henne för att kunna avgöra hennes reaktion.

Det var en svassig en till pojkspoling som hade fått för sig att umgås med henne. Haru var inte säker på vad hon tyckte om hans sällskap. Han hade trängt sig på, ställt frågor som Haru inte brydde sig om. Men Haru var trött efter att ha fällt vildsvinet, och orkade inte mer än snäsa tillbaka. Till slut, efter att han erkänt hur cool han tyckt att Haru varit, så hade hon muttrande gått med på att låta honom dela bytet. Det var inte som att hon skulle äta allt själv ändå. Det mesta, men inte allt. Hon hade med blottade tänder själv beslagtagit de bästa bitarna. Det var trots allt hennes byte.
     Haru slet loss ett stycke ur grisens buk, och såg på Iro med smal blick. Hon tuggade ljudligt runt orden när hon svarade.
     ”Äre gökarna norr om här eller?”

Han kunde nästan hindra grimagen från att förvrida hans ansikte, men han himlade ändå med ögonen och rynkade lite på nosen.
Gökarna
Skulle han vara ärlig visste han inte ens vad hon menade med det, mer än att det var en förolämpning.
"Jo så kan man ju se det." svarade han och såg upp i trädkronorna.
Tillgång, hon var en tillgång, övertyga dig om det så tror även Corson dig.
"Men du vet, det är stora grejer på gång där." fortsatte han och synade henne skeptiskt "Fast jag slår vad om att du aldrig skulle våga gå med bara för att avsätta ledaren." Han flinade lurigt och det såg nästan ut som att han blinkade mot Haru.

Haru vände sig tillbaks till grisen när Iro såg upp mot himlen, helt omedveten om Iros inre kamp. Hon grymtade runt en stor tugga och vred öronen mot honom när han sade något om stora grejer på gång. Jo tjena. Haru hade inte hört ett dyft om de där kaiwoodarna sedan… hon kunde inte komma ihåg. De gjorde inte mycket väsen av sig alla fall, och vad hon fått höra av fega lipsillar som i all vänlighet försökt varna henne när hon promenerat rakt in i skogen var bara gamla upprepningar av sånt hon hört förr. Haru var kanske inte den klipskaste vargen i Numoori, men hon kände igen valpsagor när hon hörde dem, och de där tebebe eller vad han kallade dem hade inte varit något nytt på folks läppar på länge.
     "Fast jag slår vad om att du aldrig skulle våga gå med bara för att avsätta ledaren."
Okej, så där fanns saker Haru kunde ignorera, och så fanns det här. Hennes blick naglade sig omedelbart fast vid Iro igen, och hon reste sig med en mullrande morrning från där hon legat.
     ”Äre en utmaning?!” Hon? Inte våga? Vem trodde han att hon var?! Ärligt talat hade hon ingen aning om vad de där tebebe höll på med, eller varför hon skulle vilja hänga med dem, men så vid gudarna att hon skulle låta någon komma och tro att hon inte vågade!

Det var nästan som att han hade vetat hur hon skulle reagera. Harus ragg reste sig och han studerade hennes blottade tänder när hon morrande klampade emot honom, det verkade ha fastnat en bit vildsvin mellan hennes tänder. Hans leende var snett och han drog skyndsamt tungan över tänderna för att försäkra sig om att han inte hade mat mellan tänderna. Ögonbrynet lyftes i en retsam gest.
"Jag skulle aldrig drömma om att utmana någon som inte skulle klara det." sa han och reste sig upp "Men om du tror att du kan klara en sådan utmaning, då tänker jag vid gudarna inte stoppa dig." Det sneda leendet var en utmaning i sig till den raggiga honan. Han burrade upp fjädrarna en aning för att ge en flådigare illusion, någon med respekt, någon som man kunde lyssna på.
Tyst bad han till gudarna att hon inte skulle hoppa på honom, hon såg ut att vara en tung än och han hade fortfarande inte grepp om sin magi.

Haru morrade högre när pojkvaskern reste sig upp. Hon var kraftigare byggd än honom, men han var högre än henne. De uppburrade vingarna gav honom en stor silhuett. Storleksskillnaden flög helt över Harus huvud.  Hans ord flög också över hennes huvud. Eller kanske in genom ena örat och ut genom det andra. Han skulle inte utmana någon som inte skulle klara det. Men hade han utmanat henne? Eller påstod han att hon inte skulle klara det?
     "Men om du tror att du kan klara en sådan utmaning, då tänker jag vid gudarna inte stoppa dig."
Det syntes att Haru tänkte, medan morrningen för ett ögonblick lugnades i ett lägre muller. När någonting klickade i hennes huvud, kanske lite för långsamt för att vara effektfullt, så steg morrningen på nytt.
     "Tro’ru jag är dum i huvet eller?!” utbrast hon utan vidare förklaring. "Behöver du hjälp av nån utomstun- utomstånd… nån annan för att sätta på ledaren va? Stick och göre själv höddu!"

Han funderade på om hon fattat vad han sa när det tog på tok för lång tid för henne att svara. Hon var nog tappad på riktigt, han hade bara trott att hon var lite småkorkad men nu... nä.
Sen formligen exploderade hon i arga morrningar och tjuriga ord.
Vafan.
Han lyckades inte riktigt kväva skrattet som lämnade honom när Haru kastade om orden och satte dem i helt fel ordning. Samtidigt som han försökte neutralisera sitt skrattande ansikte tog han några steg bakåt, bort från henne. Uppenbarligen var hon labil och gick säkert inte att lita på.
"Nädå, vi behöver inte din hjälp för att sätta på någon." han skakade på huvudet med ett leende som inte ville försvinna "Men asså du, chilla nu va, jag trodde bara du var coolare än så, men shit asså va jag misstog mig."

Haru blir fly förbannad över att bli kallad o-cool. Skäller och gormar en del fulheter. Iro har säkert lite för roligt åt henne innan han lämnar den blåsta buffeln åt sig själv och sitt svärande.

[Hej och hå, tänker npc'a Haru så avslutar här ]