Ekens onådiga och spöklika siluett hade tonat upp sig ur dimman likt ett väsen ur sagorna hon hört som liten medan hon vandrade mot det med långsamma men värdiga steg. Nilo bar huvudet högt och hon var klädd i vackert tyg och guldkedjor. Runt hennes hals kunde en vacker tunn kedja synas.

Hon stannade framför trädet. Stod tyst en lång stund, som om hon väntade på att något skulle hända. Men det förblev tyst och spöklikt.
"..Jag behövde se det själv. Du skulle alltid vara så dramatiskt. Det är passande på sätt och vis." Hon sa det som ett skämt, med ett leende, men hennes röst dog ut, hennes leende svalnade, och det blev tyst igen. En tydlig sorg kunde synas i svartvargens ansikte.


"Förlåt Zaron. Jag förstår att det inte betyder så mycket nu." Hon ryckte på axlarna och försökte le, men det rann avslöjande tårar ner för hennes kind, men hon vägrade ge efter. "Jag kommer att sakna dig vet du. Det kommer jag verkligen. Jag önskar det var fler som hade din klass." Mer tårar, men hon kämpade för att hålla fasaden uppe.
"Jag önskar att det inte skulle behövt bli så här. Men jag hoppas du kommer förstå. Och jag tror nånstans, att du skulle va stolt över mig." Hon svalde ett leende medan tårarna fortsatte rinna. "Det kommer vara värt det i slutändan. Du ska få se. Det kommer bli perfekt."

[Privat enmanna roll]