Mot morgonen var det kyligare i luften än vad natten varit. Hanas lugna andetag stod likt immande moln ur näsborrarna, som pelare av rök, ett fenomen som bleknade bort och återkom med hans andhämtning. Det var en kyla som Othello älskade. Han älskade att känna lungorna isas och strupen torkas ut av den torra luften. Kylan var hans hemstad, liksom snön, vinterstormarna och de frusna floderna. Att gräva lyor ur en packad snödriva och att urskilja harspår ur den isbräckta skaren. Snöslätten och bergen, han saknade det, men inte riktigt lika mycket längre. 
   Othello hade sett länge efter hennes försvinnande ryggtavla mellan träden, innan han slutligen suckat lätt och försvunnit in i skogarna åt vänster. Han hade med målmedvetna steg rört sig i en vid halvcirkel runt Blues väg, smugit tyst som en brottsling i natten. Några kilometer bort, men ändå tillräckligt nära för att det skulle  räcka. Av någon anledning fann han det avskräckande, att träffa hennes.. Vän. Inte av rädsla - aldrig! - men det kändes inte rätt. På sätt och vis, hade han ju tagit hans partner ifrån honom. Detta var dock ingenting Othello reflekterade mycket över, han såg det istället på följande sätt; att det förr eller senare skulle ske, att de skiljdes åt, och att det var bättre att påskynda skeendet. Han hade på ett skickligt, slugt vis funderat ut sin plan hur han skulle behålla henne, och första steget var bara taget. Genoma tt göra henne dräktig, var hon helt enkelt tvungen att stanna. Han tänkte aldrig tvinga henne med våld till någonting, nej - sån var han inte. Men att ge upp för en förmodlig framtida dispyt var uteslutet. han visste vad han ville ha - och nu ville han ha henne. Hennes tillit, lojalitet. 
   Men det var mer han inte visste, saker han faktiskt inte kunde utröna - varför hade han gjort det?
   Othello hade på avstånd, uppe på en plats där han fick god utsikt över händelserna, betraktat hur hennes silverfärgade föredetta partner hade avlägsnat sig från platsen. Han hade sett Blues bleka jag försvinna ner i ett mörkt hål, som han antog var deras (föredetta) lya. Han hade väntat, medveten om att hon behövde några timmars lugn - och sedan hade han tyst tagit sig ner från sin utkiksplats och efter några tiotal minuter tagit sig fram till lyan. Det luktade starkt av den främmande hanen, men också av hennes doft, som genast började leka med hans sinnen igen. Det var sinnessjukt. Othello hade stannat i lyans öppning, stel i hållningen, innan han slutligen ljudlöst gick in och lika tyst lagt sig intill henne. Inte allt för nära, men tillräckligt för att hon skulle kunna känna av hans värme. Han visste inte om hon var vaken, men ändå var det men honung i rösten han talade till henne. Honung, och en dos av lugn. Han ville lugna henne.
   "Du är i trygghet nu."


[ENSAMROLL, svara ej tack!]