Det var en vanlig dag, Helt vanlig. Det inträffade efter en vanlig patrull. Allt var normalt. Allt var bra. Dagen var mulen, men det var inget som störde dem. Ögonen hade bra syn i både mörker och på håll, och vingmusklerna var starka nog att hålla dem uppe, även om det skulle råka bli starkare vindar högre upp i skyn. Just för stunden var det dock nästan vindstilla, även om luften var tjock och hotade om framtida regn, det enda som mötte dem var kyliga höstbrisar som lätt drog igenom pälsen. De var på väg tillbaka till huvud grottan, lyan, och svävade ovan den eldfärgade skogen. De kände Wynnis närvaro i bakhuvudet, de kände henne mycket mer tydligt än någon annan, som om kraften visste att det var någon de måste hålla koll på. De tänkte inte mycket på närvaron, ifrågasatte den inte. Även om det för stunden var väldigt lugnt, kanske sov hon? De log vid tanken och nickade. Hon sov för länge nu för tiden, somnade mitt på dagen och liknande. Jah de skulle väcka henne när de kom tillbaka.
Dock avbröts tankarna då hon plötsligt försvann. Hade hon flyttat på sig? Även om de trott hon sovit? En oro grep om Tien samtidigt som han var förbryllad. På detta avståndet kunde han inte avgöra vart hon befunnit sig, men han hade varit ganska säker på att hon var stilla, så hur kunde hon då rört sig ur hans räckvidd? Visst hade hon nyligen kommit innanför den igen men så snabbt? Han såg på Kiera som nickade, han hade som vanligt delat det han tänkt med henne och hon höll med. De måste hitta henne. Hon verkade också orolig och han såg henne bestämt försöka skjuta undan bilder där hon ramlat och svimmat eller tappat kontrollen i luften.
Det tog inte lång tid för syskonen att öka på farten och ta sig längre in på reviret. Bergen började komma in under dem, men de stannade inte för att landa vid klippan och grottan så som de först ämnat för, utan fortsatte framåt. Med växande panik sökte Tien av området. Letade desperat efter det välkända minnet, samtidigt som blicken flackade över stenarna, berget. Väggarna. Men den gröna ungvargen syntes inte till. Ingenstans kunde de se hennes päls. Kiera släppte ut ett läte som talade om paniken och den totala hjälplöshet hon kände. Vart var hon. Vart var hennes dotter, för i alla sätt som räknades var den gröna ungvargen hennes dotter. Deras dotter. Tien försökte lugna henne, men med samma panik i sitt egna bröst var han inte mycket till hjälp.
Det kändes som om de flugit i en evighet. Rakt fram, cirkulera, vända om cirkulera tillbaka mot det håll de från början flugit. Men fortfarande fanns inget spår av henne. Han hittade henne inte med sinnet och paniken som förut bara grott i bröstet var nu stor och tuggade på hans väsen då rädslan gröpte ett hål i honom. Kiera var en spegel av hans känslor. Dock flammade hoppet upp en sekund. En grön gestalt låg på marken och utan vidare eftertanke störtade de emot den.
Men ju närmre de kom ju mer insåg de att allt med bilden var fel. Det de först inte sett i sin extas var blodet. Blodet som runnit ut över stenen och färgat både den och hennes päls röd. Blodet som på vissa ställen stelnat och klumpat ihop hennes päls. När tassarna tog i marken var det knappt så att de bromsat farten och stöten fick smärtan att stråla upp i benen. Men samtidigt så kände de hur orken flög ur dem. Hur den illvilligt lämnade deras kropp och fladdrade iväg med vinden. För Tien hade märkt det sista felet, något som inte hade med blodet eller stillheten att göra.
Trots att hon låg där, helt synlig inför hans blick, så var hennes sinne fortfarande borta. Försvunnet. Den intensiva och innerliga smärta som grep om honom Fick honom att nästan slås till marken. Kiera som annars varit så sammanbiten, som alltid skulle vara tuff nästintill skrek då hon insåg sanningen. Hennes huvud ruskades häftigt medans hon förnekade vad de såg, vad de kände. 
Orden flödade ut över hennes läppar och han förstod. Förstelningen i deras ben släppte och de kastade sig fram. Slängde sig över hennes lilla kropp. Så liten. Så ung. Tien hade fortfarande inte släppt ut ett ljud. Han stirrade bara på hennes ansikte, det såg avslappnat ut, men ändå inte lugnt. Hon såg besvärad ut. Plötsligt särades käkarna och hon skulle till att klaga, säga vad som helst. Gråta skrika. Men bara ett lågt gurgel lämnade honom. Det var som om luften i deras lungor inte räckte till, trots att de det gjort det alla gånger annars. Som om hans mun vägrade forma orden han ville få fram. Han ville skrika, han ville gråta. Han ville svära över hennes kropp, han ville svära på sitt liv. Han ville att de skulle vakna och inse att det bara var dem värsta mardröm de kunnat tänka sig. Han ville att hon skulle andas.
Åter särades käkarna på det mörka huvudet, men trots det lämnade inget honom, medan systerns skrin ekade mellan klipporna, ekade i hans huvud. Borta. Nej. Hon kan inte, kan inte. Orden studsade i huvudet ekade, flöt ihop med det han hörde utanför. Hon var Borta. 
Han som bara för en tid sen klagat för att hon vaknade sent och nu skulle hon inte vakna alls. Någonsin igen.
Orden sjönk sakta in och han visste inte vilket läte, vilket ord som skulle kunna uttrycka hans sorg. Kroppen reagerade instinktivt och han visste nu vad det var som kunde uttrycka allt han ville säga. Det enda som kunde erkänna hans sorg, hans fasa. Ett ljud som han själv inte skulle kunna beskriva lämnade honom. Som ett djupt men ändå ihåligt ljud som ekade i sig självt. Ett skri som inte kunde beskrivas som annat än omänskligt(Ovarglikt?). Ett gammalt ljud från oändliga tider. En drakes stämma.
Hon tystnade, Kiera. Redan innan Brodern funnit sin röst hade ho tystnat, eller jah hon hade slutat skrika. Halsen var torr och den smärtade. Andningen avbröts hela tiden av hennes tysta snyftningar. Hon visste inte vad hon skulle göra. Vad hon skulle ta sig till. Det kändes som om marken slitits undan ifrån under hennes tassar.
Hon sneglade på brodern. Hörda hans vrål smärta i hennes öron, eka i hennes huvud. Det var tomt. Liksom henne själv. Hon var tom. Ihålig. Urholkad. Och i de nya tomrummen började en ensam eld brinna. En liten låga som snabbt växte i styrka. Hatet brände hennes ådror, drog i hennes ben. Tien hade även han tystnat nu, kände känslan spridas i blodet. Det fanns ingen tvekan i deras hjärta, deras själ. Någon hade orsakad hennes död. Någon hade besudlat hennes liv. Sakta låta hennes blod lämna kroppen. Någon kunde straffas.
De lämnade marken, reste sig och såg på henne, fortfarande med den överhängande sorgen i blicken, men ändå beslutsamt. Först skulle de hitta spår, så att det inte hann försvinna, och sedan skulle hon begravas, så som de gjort i deras födelseflock. Hon skulle hedras.

Det dröjde inte länge att hitta en annan doft än Wynnis, svag men ny och mycket närvarande. En doft de båda känt tidigare. Tankarna vandrade till flocken som nyligen passerat deras revir. Någon kunde straffas.

[Utspelar sig i October]