Långt borta, vid den otydliga horisontens kanter, nalkades ett glänsande rosa sken. Morgonen var på väg att gry, samtidigt som natten envist dröjde sig kvar. Himlen var fortfarande täckt av sakta bleknande stjärnor som snart skulle falla in i sin dagliga sömn. Timmen var tidig, det var snart dags för den sena höstmorgonen att gry. Snart, men inte än. Snart.
Någonting bröt plötsligt av mot det rosa, en gyllene fläck som skar sig mot bakgrunden. Det var en varghane, med vingarna spända i envist mod. Blicken var hård och vass mot omvärlden. Vingarna tippades framåt för att landa.
Snön stod i kaskader runt tassarna då hanen, Cerulean, med en dov duns landade. Benen vek sig obarmhärtigt, men med en kraftansträngning lyckades de taniga musklerna hålla kroppen upprätt. Men vingarna darrade fortfarande av ansträngningen och hängde slappa utmed de gyllene sidorna så fort de slapp den välkända, om än nu otränade, belastningen. Ögonen var slutna i några få ögonblick efter den ostadiga landningen innan de öppnades, tomstirrande ut över den karga snöslätten. Det rann från dem i varma, salta tårar, som nästan frös till is över nosen i det isande kalla vinterklimatet. Framgången var enorm, egentligen. Vingarna hade faktiskt fungerat. Han hade flugit igen, äntligen. Men för en gångs skull, brydde Cerulean sig inte. För han förstod inte.
Lawenya måste ha ljugit. Kanske inte ljugit, men hittat på. Missuppfattat, kanske. Ja, så måste det vara. Precis som han gjort med Blue. Han hade inte älskat henne, inte då iallafall, hon hade rätt. Det enda som funnits då var en övermäktig dyrkan, och det var någonting han aldrig skulle kunna släppa. Ett fenomen som fortfarande bultade lika starkt som hjärtat i bröstet, och om det var någonting han visste var det att varenda sak han kände var sann. Men utvecklingen råder inom och utom alla varelser, och han visste att det inte bara var vänskap inför albinon längre. Men Lawenya.. Hon kunde inte älska honom. Det fanns ingen logik i det, inte den minsta gnutta. Cerulean var ingen man älskade, utan en man skulle hålla sig borta ifrån. Sinnessjuk var han, ingenting annat. Korkad. Dum i huvudet. Begrep hon inte det?
Det måste hon göra. Förr eller senare. För hans skull. För sin egen, mest. Ja, för hennes egen skull.
Varför kunde han då inte sluta tänka hennes namn? Han skulle i det ögonblicken kunna ge sina vingar för att förstå. För logik, det fanns ingen. Varken eller.

"Gudarna hjälpte mig. Snälla, snälla."

[Sammanfattning: Cerulean landar efter att ha flytt ifrån Lawenya, står som fastfrusen i nån halvtimme och vandrar sedan vidare mot Nordanskogen.]