Med snabba steg hade Ayira lämnat rummet och försökte dra in ny luft i lungorna. Syre som inte kändes tung, seg och vass likt den hon lämnat bakom sig. Hela rummet hade för varje minut som gick fyllt hennes kropp med sorg och ett mörker som inte känt på många år, hade hon stannat där inne en minut till så hade hon nog tappat sitt förstånd. Något hon absolut inte fick göra framför sina barn eller gudarna som alltid vakade. Med skakiga ben fortsatte hon bort från dom andra, bort från det som skar i hennes själ. Ayira hade sett att hennes son inte hade varit på plats så hon ville hitta honom, se så allt var bra. Hon ville prata med honom om det hela för att få höra, få veta var han befann sig i kaoset. Hon ville inte kalla sin familj för kaos men det var nog det enda hon kunde se det som nu, kaos och trasigt. 
Skakningarna avtog ju längre bort från mötet hon kom, ljuset smög långsamt tillbaka och fyllde hennes sinne med ro. Med sin mjuka stämma ropade hon efter Hassel, med lätta steg rörde hon sig genom fästningen men ju längre tiden gick desto oroligare blev hon. Hassel som alltid hade varit den som svarade först, den som aldrig sagt nej eller direkt gjort några hyss. Inte som systrarna bus ialllfall. Att han inte hade svarat eller mött upp henne vid detta lag väckte en obehaglig känsla att något var fel, något hade hänt honom. Utan att tveka slöt hon ögonen, reste sig på bakbenen för att hårt slå framtassarna i marken under henne. En målning av hela fästningen, alla medlemmar och ting målades upp likt en svartvit målning. En vagt grumlig skepnad trädde fram borta vid matförrådet och hon förstod på en gång att det var hennes borttappade son. Ayira tvekade inte en sekund och satte av mot Hassel innan hon ens hunnit öppna ögonen, med snabba lätta steg flög hon mer eller mindre fram. Sakta ner vid kurvor eller täta svängar fanns inte i henne värld och för första gången på länge lät hon sin genetik leda henne fram och den silvriga tiken mer eller mindre studsade längst väggarna. 
När dom ljusa ögonen såg den mörka randiga kroppen ligga på marken skyndade hon sig fram. Hjärtat bultade hårt under den tjocka pälsen när hon försiktigt lyfte upp sonens huvud i sin famn för att se att allt var bra. Hennes ljusa tassar fläckades av blod och en iskall våg sköljde över henne, den ljusa blicken svärtades för ett ögonblick innan hon mjukt kramade om Hassel. Hans mjuka andetag lugnade Ayira en aning men oron växte sig större. Vem hade skadat hennes kära son och varför. Ayira hade en aning om vem det kan ha varit men hon ville ha fel, hoppades att hon hade fel. "Hassel, hör du mig?" stämman var stilla och mjuk. Hennes yttre var lugn och stillsam men under den tjocka pälsen flödade alla känslor likt en otämjd flod som ville dränka alla runt om sig. Lågt nynnade den silvriga tiken medans hon höll sin son och letade efter något att lägga mot hans blödande sår, en fäll nära förrådet fångade hennes intresse. Varsamt släppte hon taget om Hassel för att hämta huden, la den mot det öppna såret och med en tass la hon nog med tryck för att stoppa blödningen.

[Utspelar sig efter Jag klarar mig själv]

Han flyter sakta tillbaka till medvetande av att någon rör vid hans kropp. Varje beröring känns överdrivet våldsam då vilda vågor av yrsel får världen att snurra. Någon uttalar hans namn men det låter som att han hör det från under vatten. Sakta sakta blir det klarare och han ser upp i mammas ansikte. Hennes konturer är suddiga och ofokuserade på grund på grund av yrseln. Hassel kvider lågt och blinkar några gånger. Han känner sig äckligt matt. Vad hände egentligen.
”Mm…” Han orkar inte ens säga mamma. Plötsligt fylls han av frustration. Varför ligger han på golvet? Hur hamnade han där. Fiir. Fiir bet honom men det borde han väl knappast ha blivit så vek av. Är han seriöst inte starkare än att ett litet bett får honom att svimma av? Hur ska han då kunna beskydda familjen? Hur ska han då kunna beskydda Fiir?
Utmattad sluter han ögonen igen och kroppen känns som att den väger flera ton sten. Efter en stund återfår han medvetandet igen. Han känner sig desorienterad och vet inte hur lång tid som har passerat. Mamma är fortfarande där vid hans sida. Hassel suckar tungt. Munnen känns onödigt tror och han smackar några gånger för att få igång salivproductionen.
”Var… Var är… Fiir?”
Hassel sväljer och halsen känns lika torr som munnen. Men det bryr han sig inte om just nu. Han måste hitta Fiir. Han vill veta att hon är okej. Och han vill att hon ska veta att han inte är arg. Han spänner musklerna för att försöka få kroppen att lyda, att resa sig upp. Men så fort huvudet lyfts någon milimeter från underlaget så snurrar det så hemskt att han mår illa. Slog han i huvudet när han föll? Om han föll? Hur hamnade han annars på golvet?