Trian kunde inte låta bli att roas av den unga Hassels exalterade uppsyn. Det påminde honom en aning om han själv, första gången han fått följa med flockens jägare på vandring längre ner i bergen. Ivern, adrenalinet, förväntningarna.
Getterna var fortfarande en bit bort och Trian drog djupt in doften av dem innan han vilade blicken på Hassel. "De är inte långt borta, men vi bör redan nu ha extra koll på vinden, okej? Vi vill inte att de känner vår doft" förklarade han och blev förvånad själv över hur lik han lät sin mor när han talade så... pedagogiskt och lugnt.
"Slut ögonen" uppmanade han och gjorde själv detsamma. "Lyssna till vinden, känn den vina i dina öron, känn den leka i din päls" Trians röst var dov. "Åt vilket håll bör vi gå om vi vill närma oss dem med vinden i våra bröst?" frågade han och slog upp ögonen. Betraktade den unga hanen.
Han väntade in hanens svar, hans ena öra vred sig något då en svagt bräkande studsade mellan bergen.