Solen hade gått ner för länge sedan, och månen var det enda ljuset. Malva hade hittat ett vattendrag och gått ut i det kyliga vattnet för att tvätta av sig. Med hårdhänta, frustrerade rörelser gnuggade hon pälsen på sina framben och ansikte, försökte få ut leran och tovorna. Något motvilligt släppte hon metallbanden som höll ihop alla flätor på bröstet, längs magen och i topparna av svansen. Bara de längs hennes nacke och ryggrad fick vara kvar. Det skulle vara helt omöjligt att få till en lika snygg flätning själv men hon kunde inte går runt med smuts och lera i pälsen heller. Så hon fick helt enkelt offra sin tilltänkta look, hade inget val, Odds grop hade tagit beslutet åt henne.
Oddsen var inte goda för att någon i lägret skulle hjälpa henne fixa till sig igen, eller att hon ens litade på dem nog att låta dem röra hennes päls. Och bara tanken på att be Maksim om hjälp då han anlände fick henne att skratta ett rått skratt helt befriat från glädje. Den hysteriska gråten hade upphört och hon befann sig istället i en avtrubbad dimma. Kände varken av sin hjärtesorg eller svedan i huden från hennes hårdhänta behandling.
Hon var faktiskt mer eller mindre säker på att hon inte längre var kapabel att känna någonting alls tills dess att en rörelse i ögonvrån fick pulsen att skjuta i höjden och en ofattbar ångest att omfamna henne. Obenägen att hindra impulsen såg hon sig snabbt över axeln och andades genast ut. Det hon trodde var Astrid var i själva verket hennes syster. Hon snörpte på munnen, spåren av en avlägsen irritation. Kunde hon inte ens få vara ifred när hon tog sig ett bad? Trotsigt vred hon bort blicken från Zimaeren lika snabbt som hon vänt sig om och fortsatte fokuserat tvätta sin leriga päls.


[Hedvig, utspelar sig samma kväll/natt som "Jokes on you"]

Det hade varit en fridfull kväll som alla andra men energierna som främlingen fört med sig hade fått nackhåren att ställa sig på ända. Hedvig var mer än medveten om vad som utspelat sig. Ingen kan hålla henne borta från att försöka ha koll över vad som händer omkring henne och hennes familj. Familjemedlemmarna har alla sin speciella roll och för Hedvig har alltid väktarrollen kommit naturligt.
Främlingen hade vandrat in i lägret som om hon äger marken vart än hon placerar sina tassar, behandlar andra som om de vore pjäser på hennes spelbräde. Hedvig hade genomskådat skådespelet.
Zimaern hade stått en stund i skuggorna och studerat den bjärt färgade honan som med frustration försöker rengöra pälsen i det kalla vattnet, under månens vakande öga. Kanske skulle en annan varg ha gjort allt i sin makt för att skydda familjen från den inkräktare som försökt bilda sprickor i den frid de så varsamt byggt upp. Men det låg inte i Hedvigs natur att göra så, speciellt inte som hon ser en trasig varg framför sig. Istället är det modern som står där och ser på främlingen. Tyst undrande vad som orsakat den galla som hon omsorgsfullt försöker förklä i ljuva ordval och genomtänkt meningsbyggnad. Att göra det hennes instinkter sa åt henne att göra skulle bara orsaka ännu mer skada hos någon som gör sitt bästa för att hålla ihop.
Det går dock inte att veta något förrän hon får erfara ett möte själv. Hedvig kliver lugnt fram och främlingen får tydligt syn på henne.
”Vill du ha hjälp? Här ute i vildmarken lär vi oss att se vart vi placerar våra tassar. Vi behöver inte hålla nosen mot skyn då Zelenoch vägleder oss”.
Hedvig går hela vägen fram till kanten. Gör främlingen väl medveten om att så länge hon befinner sig i lägret så kommer hon ha ögon på sig. Men Hedvigs närvaro utstrålar inget annat än lugn och rofylldhet.

Det närmast blixtrade om Malvas ögon då hyndans syster talade. En barnslig impuls att bara härma hennes ord med en förlöjligande röst kom över henne men hon lyckades hindra sig själv. Och vad betydde det ens? Malva var van att leta hemliga eller underförstådda betydelser bakom vardagliga konversationer men hon gillade inte vad hennes hjärna sade henne om det här. Hon visste redan att hon inte såg ut som vilken varg som helst, och att hennes marulvsarv blev tydligare då hon inte var intill sina syskon och deras mer märkbara mutationer. Men det var länge sedan någon ens vågat antyda något om hennes nos framför henne, och hon blev osäker på om det ens var Hedvigs avsikt eller om det var hennes egna hjärnspöken som förvrängde orden. Lev hade inte valt henne, han hade valt någon annan, och det hade krossat hennes självförtroende.
"Jag ber för alla framtida borttappade marulvsvalpars skull att du inte menade vad jag tror du gjorde.."
Svarade hon efter några ögonblicks tystnad. Och för din skull, ville hon tillägga, men hon hade inte mycket att faktiskt hota med egentligen. Och skulle inte tjäna något på att göra hot till verklighet heller. Tyvärr.
"Jag vet att ni alla är vana vid att bo ihop i en trång liten svetthydda och allt är lycka och kumbaja va, men är det verkligen för mycket begärt att få ta sig ett bad ifred?"
Något motvilligt vände hon sig om för att lätta kunna blänga på den andre.

Hedvig sätter sig bara lugnt ner. Märkbart oberörd av Malvas ord. Zimaerns ljusblå blick vilar på vattenytan strax bakom den badande tiken. Efter en stund rycker hon på axlarna i slowmotion. Hon fuktar nosen innan hon tar till orda.
”Vad jag sa och vad du tolkade det som är möjligtvis två olika saker. Kommer man från olika världar är missförstånd lätt hänt”. Hedvig fäster blicken på Malva.
”När man älskar någon så låter man dem göra vad som gör dem lyckliga. Det är därför vi har så många gropar häromkring”. Ett leende leker i mungipan på Zimaern för en stund innan hon nickar menande åt Malvas pälstrassel.
”Vill du ha hjälp?” upprepar hon. Ingen irritation eller fientlighet fläckar hennes stämma eller blick och tålamod är något Zimaer har gått om… om man inte heter Asker förstås. ”Härikring är det bra att veta hur man får rent päls från jord och smuts”. Hedvig talar i lugn samtalston som till vilken annan vuxen som helst. Fördomar är inget hon läger sig an med men som sagt vill hon veta vem det är som klampar in och skapar drama. Hon vill lära sig mer om denna främling så länge hon planerar att stanna.

Malva stirrade med en misstroende blick på den andre. Skenhelig, var ordet som kom för henne. Hade hon inte varit så trött hade hon kanske blivit lite road.
"Nej, jag behöver inte hjälp, även om jag inte vuxit upp här ute i vildmarken så är jag inte helt inkompetent."
Hennes ton något mer irriterad än vad hon hade föredragit, det var svårare och svårare att hålla masken uppe. Hon var utmattad. Astrids avslöjande hade tagit musten ur henne, och alla tankar som rusade innanför skallbenet gav henne ingen ro.
"Trodde ni var beresta, jord och smuts finns det i hela landet."
Kommentaren hade kunnat passa som retsamt banter, men hennes ton var alldeles för kylig för att bjuda in till sådant. Det var uppenbart att hon bara ville bli lämnad ifred.

Hedvig ler lätt åt Malvas ord och ett lätt fnissande läte pyser ur hennes nos.
”Sant. Smuts som smuts kan man tycka, eller hur?” Man lär sig att anpassa sig efter ett tag när man vandrar mycket. Lär sig sina knep att handskas med olika sorters smuts.
Aldrig har Hedvig mött någon som denna tik. Med alla ord som kommer över Malvas läppar är det som ett pussel i Hedvigs huvud. Ett pussel med en bild hon ännu inte kan fylla i utan mer information. Irritationen i Malvas stämma är dock något som Hedvig inte tar med i beräkningen. Hon lyssnar mer på VAD hon säger än på HUR hon säger det. Det är tydligt att deras liv här ute på Numoorislätten är annorlunda från vad Malva är van vid om än det inte är för henne obekant. Det låter dessutom som att tiken är van vid med personligt utrymme än vad det erbjuds henne här.
”Tyvärr kan jag inte lova att du får särskilt mycket eget utrymme så länge du stannar här” Hedvig suckar uppgivet, som om det är ett faktum ingen kan göra något åt. ”Vi är gästvänliga och vill såklart att alla trivs medan de är här. Vi delar mer än gärna av vad vi har och det är det både tryggare och varmare att bo ihop i en trång liten svetthydda”. Det drar mjukt i hennes mungipor när hon använder Malvas ord. ”Men ingen kommer tvinga dig att sova där inte. Det är fritt fram att sova under stjärnorna. Det är en klar natt ändå, håller du inte med?” Hedvig andas in den friska nattluften och sluter njutande ögonen för en stund. Snabbt är hon tillbaka dock och blickar ner på Malva.
”Jag förstår såklart att vårt sätt att leva inte är för alla. Önskar du mer solitud så vet jag att det finns platser som kan erbjuda det bättre om du går tillbaka och följer vandringsleden”. Nog kan man ändå be någon att dra åt skogen på ett vänligt sätt. ”Men för all del stanna såklart, du har ju trots allt rest så långt. Från festen i Sanctevra har jag hört? Sådant kan verkligen tära på energin. Ta den tid du behöver till att vila tassarna. Vi tar hand om vakten”. Hedvig ger Malva en lätt ursäktande min. ”Dock är det mycket möjligt att du får vakna till att en hög valpar hoppar på dig. De är så livliga och nya ansikten är alltid spännande”. Hedvig skulle mer än gärna låta valparna få leva rövare, men med en ostabil främling i närheten kommer hon ha ett extra öga och hon är säker på att Astrid tänkt likadant. Hedvig studerar Malvas anletsdrag och inflikar sedan. ”Men bara lugn, vännen. Så länge jag håller mig i närheten så är det ingen som hoppar på er”. Så länge du stannar här är du inte ensam.

Malva log ett blekt leende. Vintervargens klena försök att imitera Malvas egna stil av förolämpningar var patetisk. Men andemeningen var ändå tydlig, och trotts att de var mitt på en öppen slätt kunde Malva känna klaustrofobin. Det var bäst för Maksim att han var snabb hit, hon skulle inte stå ut med dessa idioter hur länge som helst.
"För att vara gästvänliga å öppensinnade gör ni många antaganden."
Svarade hon kort.
"Jag är van vid valpar, har fler syskon än ni har skyddslingar."
Varför kände hon ens ett behov av att säga det? På något vis kändes det som att Hedvig vann, hon ville inte avslöja detaljer om sig själv. Det hela fick frustrationen att flamma upp igen och hon tog ut den på sina arma framben medan hon gnuggade bort den sista leran.
Så smidigt hon förmådde, vilket tyvärr inte var överdrivet smidigt, skuttade hon över strandkanten för att inte lera ner sig igen. Och för att vara närmre Hedvig då hon obrytt ruskade vätan ur pälsen. Lockarna hennes var stripiga och blöta, och ordentligt krulliga. Vätan kombinerat med en längre period i flätor hade gjort sitt, men helt ärligt så trodde hon att det skulle kunna se riktigt snyggt ut när det torkat.
Tass-skägget skulle hon behöva göra något åt dock, det skulle inte ta lång tid tills det var en lerig tova annars.
"Om du verkligen vill vara till hjälp så skulle det gå snabbare att fläta om mina ben med två par ögon."
Erkände hon, kanske någon sorts försök att sluta fred, hon ville bara få vila och bli lämnad ifred. Om det krävde små eftergifter fick det gå bra, ingen annan skulle kunna bevisa att det hänt oavsett.

Hedvig studerar Malva under tystnad. Den bjärta tiken fortsätter tala. Frågan är vem det är som gör antaganden här. Hedvig finner det här samtalet väldigt roande. På en annan plats, under andra förhållanden kanske det kunde varit annorlunda. Hittills has Malva inte gjort några direkta personliga påhopp vilket får Hedvig verkligen att tro att det är mycket mer som ligger bakom Malvas sätt. Det är höga murar hon har byggt upp och med många taggar utåt. Hedvig väljer att inte munhuggas mer.
Zimaern sitter lugnt kvar när Malva med vilje skvätter ner henne när hon ruskar på sig. Det gör inte Hedvig något. Hon är van vid valpbus. Om än det ligger något retsamt eller kanske till och med illvilligt bakom Malvas vattenskvättande så visar Hedvig med sitt hela sätt att det inte påverkar henne. Hedvigs tjocka päls är bra för att stå emot kyla och väta.
Om du verkligen vill vara till hjälp så skulle det gå snabbare att fläta om mina ben med två par ögon.
”Du misstar dig”. Hedvig ler varmt och moderligt. ”Jag frågade om du ville ha hjälp. Du sa att du inte behöver någon”. Hedvig reser sig upp.
”Jag plockar fram lite mat och filtar till när du är klar”. Med de orden lämnar Hedvig platsen.

[Avslutat?]