Det hade en svårvunnen frihet, men den var slutligen hennes. Åtminstone kändes det så, när Aimo och Morgéninte längre var i sikte. De två ungdomarna hade fått tillåtelse att gå en liten bit i förväg. Tillåtelse kanske var att överdriva, men Morgén och Aimo var inte de mest konsekventa av barnvakter. Huvudsaken var den att de två hade fått sin vilja igenom, om än där fanns en hel del regler de skulle förhålla sig till.  
     “Är det där ben?” Ess hade lämnat den upptrampade stigen för att undersöka något i kärret. Redan nu hade hon brutit mot en av de regler de äldre gett henne. Esseles vände den upprymda blicken mot sin kompanjon, Varikset.
     “Tror du någon dött här? Kanske din mamma? Skulle förklara lukten. Går i släkten, vill jag bara säga. Du luktar lika surt och unket.” Ett självbelåtet flin klädde de mörka läpparna.

Varikset visste inte vad det var, den där dragningen som fick honom att vilja se mer, utforska mer än bara det som fanns i reviret. Det var inte så att han inte trivdes i Byoomi, det var bara lite… enformigt. Det var samma träd, samma fåglar som satt i de där träden och samma rådjur som stod och stirrade på honom bakom träden. Därför var det skönt nu att få komma ut igen, med tillåtelse den här gången.
    Det var inte det att han inte gillade Morgén och Aimos sällskap, men de ville småprata hela tiden vilket inte var hans största intresse. Han och Ess hade därför lämnat stigen ensamma, fortfarande med de äldre i närheten dock, och han gav henne en trött blick. Hennes vassa kommentarer var något han hade vant sig vid nu, och de lyckades inte tränga sig igenom hans sköld längre.
    “Man blir som dem man umgås med, eller vad brukar de säga?” Svarade han och besvarade hennes självbelåtna flin med ett litet leende. “Ska du inte vara lite försiktigare den här gången, vi vet ju hur det gick sist.”
    Varikset hade inte glömt den där dagen då de blivit attackerade, men han var inte rädd. Istället hade han bara blivit lite mer vaksam.
    “Det där är för övrigt inte ben, utan gammalt, ruttet trä.” Varikset gav henne en oimponerad syn. “Trodde du skulle veta bättre än så, Ess.” Han fortsatte gå, med blicken fäst på henne istället för framför sig. Innan han hunnit stanna upp, hade han trampat igenom vad han trodde var fast mossa, men vad som egentligen var ett lerig smutsigt hål. Det var inte tillräckligt stort för att hela han skulle sjunka ned, men leran och vattnet räckte ända upp till magen på honom.

Ess inspekterade fyndet nogrannare, och upptäckte till sitt förtret att Varikset hade rätt. Hon grimaserade missnöjt; det hade varit mycket roligare om det varit en bit skelett, men det var lika illa att Varik hade rättat henne.
     “Det visste jag väl,” muttrade hon lågt till svar. Innan hon hunnit tagit sig tillbaka till stigen igen hade den långsvansade vännen trampat igenom och stod nu nedsjunken till hälften.
     “Ha!” hånade Ess honom och tog tillfället i akt att ta ikapp lite mark mellan dem. “Du är för tung,” påpekade hon med ett skarpt flin. “Det måste vara jobbigt att vara född av en mamma som gillade att gänga sig med drakar. Hur känns det egentligen, att vara hälften odjur?” Det var sällan några av hennes försök till förolämpningar hade någon effekt på Varik, men de var sällan så det var ämnade. Kanske var Varik en av de få som förstod och kanske till och med, till en viss del, accepterade henne för den hon var. Varik, den enfaldiga, långsvansade, buttra tråkmånsen kanske var det närmsta hon kunde komma bästa vän. Någonstans uppskattade hon honom. Det var saker hon aldrig skulle erkänna dock, inte ens om hennes liv stod på spel.