Det är eftermiddag och solen har passerat sin högsta punkt men det är fortfarande många långa stunder kvar tills nattetid. Aro har sin sovplats i ett stort träd, där har han bäddat med pinnar och snår och diverse annat material som han hittat. Allt för att göra det bekvämt för sig. Det har varit hans sovplats ett bra tag, trots att han då och då har fått jaga bort skator som försökt ta över. Boet är typ grottformat, lite som ett skatbo, så att han har skydd från solen. Trots att trädens grenverk gör ett rätt bra jobb är det ändå skönt att ha något att krypa in i. Aro ligger där inne och snarkar lätt, han föredrar att vara nattaktiv då månen ger honom energi. Att vara vaken på dagen gör honom alltid lite sluggish och det är ingen skön känsla.
Aro sover och drömmer sött men drömmen antar snart mer mardrömslika aspekter. Någon jagar honom och nafsar honom i svansen. Irriterat vaknar han till och märker att det är en skata som försöker ta sig in i hans bo och nu drar vargen i svansen för att få ut honom. Aro morrar varnande och skatan flyger iväg under högljudda protester. Gäspande vänder Aro på sig och försöker lägga sig tillrätta igen, efter en stunds vridande och vändande ger han dock upp. Skatan väckte honom och nu tycker tydligen hjärnan att den inte behöver mer sömn. Frustande tar sig Aro ut ur sitt bo och sträcker ut vingarna så att han kan glida ner till marken. Efter landningen sträcker han på sig, på hela kroppen och gäspar stort igen. Över huvudet hör han skatan kalla på sin partner och tillsammans smiter de in i Aros bo. Vargen grymtar irriterat och bestämmer sig för att ta upp jakten. Skatorna skränar till och det blir en vild jakt mellan träden, skatornas mindre storlek gör de mer kvicka än vargen och efter en stund har Aro tappar bort dem. Han fortsätter jakten ändå tills han får syn på en fjäderskrud som ser ut som skata mellan träden. Vargen gör en relativt smidig manöver och gör sig redo att slå ner på sitt byte. ”NU!... Oj! Va?” utbrister han och inser för sent att den så kallade skatan är mycket större än en fjäderfäna. Aro försöker avbryta attacken och störtar ner i backen bredvid främlingen. För en stund är han en sprattlande hög av fjädrar och ben men lyckas snart få ordning på sig själv och kommer upp till sittande ställning. Den gula blicken fästs på den skatlika främlingen som nu vid närmare observation kanske inte är så skatlik ändå, trotts att färgerna matchar. ”Vem är du nu då?” Frågar Aro och ser lite butter ut. I ett träd en bit bort skrattar skatorna åt honom.

Ingen av de två ungdomarnas sinnen var speciellt skärpta, utmattade och besegrade. Ändå verkade Varikset upptäcka främlingens framfart innan henne. Skatornas tumult hade dolt hans närmande tillräckligt.
    Trots sitt skadade ben snodde Esseles runt illa kvickt när hon hörde honom. Rädslan uttryckte sig i överdriven ilska. Öronen pressades över nacken, tänderna blottades och raggen tydligt rest. Han såg ung ut, men det var ingen tröst. Attacken av inferon låg drypande färsk i sinnet. De rostfärgade ögonen stirrade stint på honom.
    “Vem är DU?” kontrade hon, hennes stämma vibrerade av vredesmod. Innan han fick tillfälle att svara fortsatte hon. “Stå still! Inte ett steg närmare, hör du det?”
    Inte förrän nu såg hon på Varik. Hon fann sig själv vänta på att han skulle ta kontroll över situationen. Hon vågade inte agera utan hans samtycke.

Varikset hann reflektera över att fåglarna lät betydligt mer nu än vad de brukade göra på natten. Det var underligt, vad fick dem att reagera så högljutt? Svaret kom bara några sekunder senare när en främling hade störtat precis intill honom.
    Till skillnad från Ess tog han bara några kliv tillbaka, fortfarande med blicken fäst på den som hade kraschlandat framför dem. Hon var även den som snabbt svarade på tal, och han gav henne vad han hoppades var en försäkrande blick. Varikset hade märkt att hennes beteende hade förändrats sedan attacken av inferon. Han kunde ändå förstå, hon hade fått mest stryk av de två och han hade inte reagerat lika starkt på händelsen som hon. Visst hade han blivit lite omskakad, men han hade varit ganska snabb med att försöka ruska av sig det. Dessutom hade han känt ett ansvar över Esseles. Om han var lugn kunde det kanske lugna henne.
    “Svara på hennes fråga.” Varikset släppte inte främlingen med blicken. Han verkade inte mycket äldre än de själva, kanske var de till och med i samma ålder. “Och varför försökte du flyga på oss?”