En ungvarg tog sig fram längs Civitas gator i mörkret och han var ingen vacker syn för ögat. Ydris hade aldrig varit det, men tonåren hade inte gjort honom vackrare, han var den fula ankungen i egen hög person. Men det enda som varit i hans fördel var att han hade skjutit i växten och hans dagliga träning i Skuggfall hade börjat visa resultat men förutom det var han rufsig och smutsig med fjäll som flagnade var stans. Han hade inte hunnit befinna sig i Civitas särskilt länge och var ganska besviken på sina träningsmöjligheter. I början hade han försökt fråga runt för att hitta en träningspartner men när det inte gett några resultat hade han bytt strategi. Hans kvällsunderhållning hade istället bestått av att reta gallfeber på vem han än mötte tills de gav sig på honom, ikväll hade det varit en ettrig vargtik med en svans av metall. Hon hade lyckats få in en fin träff i nyllet på Ydris som resulterade i ett hav av näsblod. Men han klagade inte, istället gick han nöjt fram på de tomma gatorna med blodet droppande. 

Hans tankar vandrade som så ofta till sin syster, han hade inte sett henne sedan morgonkvisten. De spenderade inte så mycket tid tillsammans längre, båda upptagna på olika håll. Ydris drog in snoret och stannade upp “Gwyyyn.. GWYYYYN” började han ropa i ett lite tafatt försök att tillkalla sin systers uppmärksamhet. En varg i utkanten av torget stannade upp och tittade på honom, Ydris vände de skarpa gula ögonen mot främlingen “GWYN” vrålade han ännu en gång med blicken fäst på främlingen.

Hon hade varit på väg hem efter en lång dag av hektiskt träning, både fysisk och mental då en otroligt ful unghane fångat hennes intresse. Han var smutsig och gänglig, med flagnande, ljusa fjäll och tufsig päls i en varm färg. Näst inpå vingarna - vilka inte fanns där - var han mycket lik ett tidigare hatobjekt. Alla fyra öron spetsades då ett vrål plötsligt lämnade den andra, följt av ännu ett. Hon stannade upp och gav hanen en hård blick, det var faktiskt kväll och hörde till att dämpa sig lite - iallafall här i dem finare delarna va staden. Responsen kom genast, med blicken fastlåst med hennes egen utstötte han samma ljud ännu en gång. Det lät som ett dovt, klagande ylande. Gwyyyyyyn. Så trillade polletten ner. Han såg nästan exakt ut som henne, var exakt lika ohyfsad och vrålade något för henne okänt ord - eller namn. Hon log och satte kroppen i rörelse mot honom, hennes steg mjuka och svajande som att hon flöt fram.
"Behöver du hjälp med det där, jag kan stoppa blödningen om du vill"
Inledde hon konversationen, försökte avleda honom från att gasta så fasligt.
"Mitt namn är Malva Stjärnsten, av Tenebris, trevligt att råkas."
Mjukt nickade hon till hälsning, han var lite för smutsig för att hon skulle vara bekväm med att komma honom nära nog att utdela kindkyssar.

När främlingen inte lade benen på ryggen för att fly utan kom gåendes för att möta honom stannade också Ydris upp. Han rätade självsäkert på sig och hade öronen spänt spetsade. Fröken som kom gåendes var klart rosa med vackra gyllene horn, hon rörde sig också med en självsäkerhet som talade att hon hörde hemma på dessa gator, en stjärnsten, helt klart. Han och Gwyn verkade inte klara av att undgå de rosa vargarna, inte för att han hade något emot dem mer än någon annan. När hon kommit tillräckligt nära för att han inte skulle behöva ropa sina budskap längre sa han konstaterade “Hon verkar inte vara hemma.” Men tanken på systerns sällskap var som bortblåst nu. Hon erbjöd sig att stoppa blödningen men han skakade på huvudet och drog demonstrativt in lite blodsnor. “Näe, jag är ganska bra på att självläka”, sanningen var att han inte riktigt litade på hur hon tänkte stoppa blödningen, hon kunde lika väl ge honom en örfil till. 

Malva Stjärnsten. Han granskade henne med blicken och muttrade Stjärnsten för sig själv, sedan tog han ännu något kliv mot henne. “Du är definitiv den snyggaste Stjärnsten jag träffat” sa han och kollade henne ännu en gång upp och ner. Hon hade ett flertal gyllene horn och ett vackert tandsmycke han lade extra märke till, fast Ydris såg ut som han gjorde hade han alltid haft ett extra öga för smycken. Smycken han aldrig kunde behålla då de oftast blev utbytta till mat, kanske var det det som alltid irriterade honom lite extra då han träffade på någon av Stjärnsten. “Helt klart” sa han och drog på munnen. “Och jag är Ydris, inget mer eller mindre. Trevligt, trevligt.” sa han och slickade bort några bloddroppar.

Hon gav hanen ett svalt leende, han verkade lika oförskämd som sin syster. Det irriterade henne nästan hur ogenerat han kollade in henne och hennes smycken, men hon gjorde sitt bästa för att inte låta det synas. Ydris hette han tydligen, varken mer eller mindre. Något mindre än Ydris kunde hon inte föreställa sig och det syntes tydligt att han inte var något mer, tanken fick henne att flina roat.
"Otroligt."
Instämde hon och neg kort.
"Vem är det du ropar på? Och vad har du gjort för att förtjäna nosblodet?"
Den sista frågan sade med en viss humor i rösten.