Malva hade stapplat ut på gatan och utan att riktigt kunna se genom tårarna lyckats ta sig in på en obefolkad gata. Där bröt hon fullkomligt ihop. Skrikgrät på ett sätt hon inte gjort sedan modern dog. Hon var så dum. Så patetisk och dum. Varför hade hon ens gått ut ikväll? Even hade så tydligt sagt åt alla att hålla sig hemma. Det var inte konstigt att ingen litade på henne. Så fullkomligt värdelös.
Hon hyperventilerade samtidigt som självhatet gjorde det svårt att andas över huvud taget. Ingenting var som det skulle, Tenebris skulle inte ljuga för henne. Hanar skulle inte rata henne. Hon skulle ju vara den duktiga och ordningsamma, den perfekta flockmedlemmen och den ouppnåeliga drömtjejen. Inte en patetisk, darrande pöl i rännstenen i Civitas slumkvarter. Inte det här skämtet, en patetisk ihålig imitation av någon som inte fanns längre.
Men den negativa spiralen av självhat och panikångest avbröts tvärt av en varm tröstande aura och känslan av att någon la sin tass på hennes axel. Förvirrat såg hon upp, redo att ursäkta sig för en främling eller fräsa åt den svarta hanen. Men hon var inte redo för vad hon faktiskt fick se. En stor skimrande gestalt med böljande lockar som beskyddande reste sig över henne.
”Mamma?”
Gudars hon var verkligen full.
Nog hade det känts som att alkoholen inte bitit som vanligt ikväll men detta var ju tveklöst det slutgiltiga beviset emot den teorin.
Den skinande hägringen log som för att bekräfta vem hon var.
”Förlåt, förlåtförlåtförlåt”
Kved hon. Ledsen över hur hon uppförde sig, över att hon inte lyckats rädda sin mor undan chaibos, att hon aldrig skulle kunna leva upp till hennes standards.
~ Ssh det är okej hjärtat, andas, du är okej ~
Hägringen lät verkligen inte som Aurora, och det aparta beteendet cementerade i hennes sinne att detta verkligen bara var fyllehallucinationer och inte ett övernaturligt besök. Men hon insåg också att det var svårt att inte lyssna till orden. Fann sig själv dra djupa andetag och upprepa för sig själv.
”Det är okej, jag är okej”
Orden träffade på ett sätt hon aldrig varit med om förut. Med den mjuka, moderliga figuren ståendes intill henne kände hon sig plötsligt verkligen tillräcklig. Som att hon var okej, mer än nog.
”Ma..mamma - förlåt - jag - jag saknar dig.”
Rösten ynklig och darrande.
”Varför räddade han dig inte?”
Om han kunnat rädda Nilo, varför inte Aurora. Hon förstod inte, och frågan som gnagt i bakhuvudet sedan avslöjandena tidigare under dagen kom nu fram. Moderns vyssade henne lugnt och en känsla som att bli gungad i en famn kom över henne.
~ Såja, det är dags att gå hem nu ~
Malva nickade något förvirrat. Det var helt klart bortom tid att gå hem. Hon behövde sova bort det här ruset, även om en del av henne aldrig ville lämna det. Den underligt snälla, tröstande manifestationen av hennes modern var som balsam för hennes krossade själ.
Med darrande rörelser reste hon sig upp och började gå hemåt.
Aurora följde längs hennes sida hela vägen till hennes dörr. Fick henne att bädda ner sig mjukt bland sina fällar och låg intill henne tills hon somnade.

Då hon vaknade var förvånansvärt nog fri från bakfulla och huvudvärk. Solen stod redan högt på himlen men någon skam över gårdagen tycktes inte översvämma henne.
Trotts att hennes bädd var tom kände hon sig inte längre ensam.