Med en mjuk hållning stod hon och studerade den vackra skapelse i sten som hon visste att hennes pappa skänkt mamma. En helt episk kärleksförklaring klädd i vackra små blommor och avbildningar av varenda en av familjens medlemmar. Allt oftare lät hon sig beundra skulpturen, om än alltid något förläget. Oftast när hon var garanterat ensam hemma. Eller när hon kunde sucka över hur romantisk den var tillsammans med Tistel.
Något fick henne att känna en skam över att hon så ofta sökte sig till stenen. Som om att det var en svaghet att kunna bli imponerad av andra, eller kanske att tillåta sig bli det. Eller så var det en skam över att hon själv inte kunde göra något lika vackert. Alla fyra öron klippte till då ett ljud hördes bakom henne men hon vände sig inte om. Stegen var omöjliga att ta miste på, det var Ivo, och om någon kunde få se hennes tindrande blickar emot hans verk så var det ju ändå han själv. Henne lilla pappa.
Efter några ögonblicks övervägande så vände hon sig ändå emot sin förälder.
"Pappaa.."
Sade hon lite tvekande, med en svag ton i rösten som påminde om något bedjande. Hon samlade sig något med ett djupt andetag innan hon fortsatte i rask takt.
"Du vet hur du kan bygga saker och har gjort den där statyn och massa av husen här och hela vårat hus och så?"
Hon lät honom inte svara.
"Jo jag tänkte alltså du har ju krafter som hjälper dig va och jag vet att det inte är samma som mina men kanske kunde du hjälpa mig lite.."
Det var inte förrän det var sagt som hon insett hur nervös hon varit över att fråga detta. Och i nervositeten hade hon helt glömt bort att tänka på orden och formuleringarna. Hon lät inte riktigt lika slarvig som Ivo när hon talade men inte alls så värdig som hon föredrog. Som Even och morfar alltid gjorde.
"Med hur jag ska tänka och sånt.. Om jag vill skapa saker. Vackra saker."
Med något rodnande kinder såg hon leende upp på sin far.

[Ivo]

Ivo rynkade lätt på pannan, men hans leende falnade aldrig gentemot hans dotter. Det hörde lite till ovanligheterna att hitta henne i sin verkstad, men han förstod snabbt att hon ville honom något.
"Jomen visst vill hjälpa dig min blomma," log han och slog sig ner. Han var svag för sina barn, bad de om något sa han sällan nej. Särskilt när det gällde hjälp. "Vad vill du skapa? Jag tror våra krafter kanske är mer lika än du tror. Vi har bara olika material."
Ivo såg menande mot sin staty. Hans kärleksförklaring till Aurora.