Adena var på oerhört dåligt humör. Allt gick fel. Det regnade, hon hade inte hittat någon föda på flera dagar, och till råga på det så var en av hennes ungar borta. Brydde hon sig egentligen? Nä. Hon ville ju inte ens ha dem från första början. Barnen var fula, äckliga och dem var alltid, alltid hungriga. Gudarna kanske hade gjort henne en tjänst att få bort Fiir. Det värsta med dotterns försvinnande var att sonen nu blivit än mer klängig och jobbig. Ett konstant tjatande. Andra, normala föräldrar hade uppskattat sina barns intresse och deras gulliga små beteenden, men inferon klarade inte en sekund mer utav det. Hon var färdig, och därför hade hon nu  smitit ifrån sin son i hopp om att få lite lugn och ro i skallen. Åtminstone så mycket som det gick i hennes huvud av kaos.
    Hon var alltför upptagen av att svära tyst åt sina barns fasoner, att hon missade gropen rakt framför henne. Benen gav vika under henne, och hon snubblade framåt med ansiktet rätt ner i en lerig pöl.
    “Vem i-”, ilskan gick nästan att ta på. Kunde den här dagen möjligtvis bli värre? Med käkarna hårt sammanbitna reste hon sig upp, och såg sig omkring.

Regn var en sådan där konstig yt-grej som den här grottvargen inte uppskattade. Hur stod ytborna ut med det eviga smattrandet på kroppen och marken? Fick de inte ont i öronen och kroppen av all stimulans och respons? Må vara ett sådant lätt regn som man endast blev obehagligt blöt av, men tidvis hade det under dagen verkligen öst ner. Otto hade i vanlig ordning sökt sin tillflykt i en grotta, som han grävt ut med eget dräneringssystem och allt som gjorde att hans sida av grottan höll sig någorlunda torr. Han var rätt tillfreds med konstruktionen faktiskt om än den var rätt simpel. Han hade helt enkelt grävt ut två hålrum åt varsitt håll under öppningen, med lutningen sluttandes mot det hålrum han inte befann sig i. Den fick han helt klart ta och återbruka, det hade inte ens tagit särskilt lång tid.
Regnets eko gjorde att han inte hörde främlingens stampande ovanför honom innan ett ben trampade ner i öppningen till grottan, kort följt av en duns då denne slog i marken. Pfft, rätt åt denne för att inte höra sig för.
Sniffande och klickande om vartannat så tog han sig fram till benet och nosade ogenerat på det. Hona, en blöt hona.
''Kan du inte hitta ditt eget skydd så du måste klampa rakt in i mitt?'' snäste han fram med en något stött röst.

Rösten kom nerifrån, och hennes blick föll mot marken och samma hål som hon hade fastnat i. Hon kikade ner, för att se något utav de fulaste hon sett i hela sitt liv. För ett par sekunder kunde hon inte skilja på om det var en varg eller en råtta. Likheterna var slående.
    “Ursäkta mig? Tror du att jag frivilligt ville trampa i ditt smutsiga bo, ditt kräk?” Adena fräste irriterat. Om det inte vore för regnet hade nästan små gnistor kunnat sprätta omkring henne. “Vem är så dum att bygga ett hål, mitt ute på öppna slätten? Det är ju som om du vill ha in främlingar i ditt hem! Du får helt enkelt skylla dig själv!"

Främlingen snäste tillbaka till honom. Vilket sätt. Trampar in i hans grotta, utan inbjudan, och med den attityden. Nej du. Det här tänkte han absolut inte acceptera. Hade honan inget vett? Det var ju tydligt stipulerat i lagen om anspråk på underjordiska boningar. Pfft. Obildat.
Snabbt och smidigt klättrade han upp från hålet och slank mellan benen på honan och ut på sidan om henne. Trotsade den otroligt obekväma känslan av smattrande regn över kroppen för att med hjälp av sitt ekolod få en bättre uppfattning om hennes storlek.
''En som är så dum att ha ett skydd mot regnet så han inte behöver klampa fram i lerpölar som en annan'' svarade han och tippade huvudet lite på sned där han stannat upp snett framför henne. ''Det är förresten en av de lättaste jordtyperna att gräva i, till och med en novis som du skulle kunna gräva i det utan att begrava sig själv levande''. Ett klickande läte som påminde om ett skratt lämnade honom. ''Du borde testa, du luktade lite blött''.

Adena följde honom med blicken när han snabbt som bara den klättrade upp ur sitt hål och sprang under henne för att stanna upp framför. Nu slog det henne hur ful han var. Han hade ju ingen päls alls, bara ett par hårstrån som stack upp här och var. Nä, det var ingen vacker syn.
    Hans kommentar fick henne att blotta tänderna i ett par sekunder. Hur kunde man vara så liten och så kaxig samtidigt? Borde han inte vara livrädd för henne?
   Adena hade omedvetet rynkat på pannan av sina egna frågor. En del av henne ville vara imponerad av hans mod, men samtidigt var det inte direkt hennes grej att bry sig om. Det var inte mycket som fick henne på fall, men tydligen var det något med äldre herrar som tilltalade henne. Även om de var fula som råttor.
    “Du stinker ju oavsett om du är blöt eller inte,” fnös hon. “Kanske borde prova att bada dig själv i något annat än lera och smuts? Då kanske du inte hade behövt bo här ute alldeles ensam.” 

Stank? Varför tyckte alla egentligen att han stank så mycket? Det var ju de som luktade konstigt, så luftigt och alldeles motbjudande. Med blommor och träd-grejer fästa i pälsen som fick det att retas i nosen bara en kom i närheten av det. Eller som nu, helt genomdränkt och blött. Hur kunde han vara den konstiga egentligen? Han luktade ju som en skulle lukta, som den optimala grävaren, sådana konstiga påhitt fanns inte i underjorden. Han var faktiskt lite nyfiken på hur ytbornas tankegångar gick i det ämnet, de var så märkliga.
''Säger den som precis tog ett dopp i en lerpöl'' kontrade han och sniffade demonstrativt i hennes riktning för att sedan rynka på nosryggen. ''Tycker du borde följa ditt eget råd, donnan''.

Adena hade varit alltför upptagen med grottvargen att hon inte ens märkte att hon klivit djupt i ytterligare en lerpöl. En stor, irriterad suck lämnade henne.
    “Donnan? Det var väl det finaste du sagt åtminstone.” Hon spände blicken i honom. “Bara för det, så tänker jag skona dig.” Hon höjde demonstrativt huvudet mot skyn. “Hade det funnits något att sätta eld på här hade jag gjort det för längesen, men inte ens du brinner väl?”