I hela hans liv verkade det legat ett mörker i hans periferi. Ett mörker som han trodde han vant sig vid, som han trodde han lärt sig leva med. Men nu i efterhand kändes det mer som att det jagat honom och att han hade levt i flykt från det. Undermedvetet, med alla sina val, hade han alltid riktat fokuset bort från sig själv, alltid fokuserat på nästa mål. Allt hade alltid handlat om alla andra, och det hade varit hans försvar. Tills nu. Nu när verkligheten kommit ikapp. Nu när mörkret tätnat omkring honom.
     Ingenting kändes sig likt i Norspiret längre. Han kunde inte förklara det bättre än att luften kändes tunnare och bergen trängre. I sin ensamhet skruvade han på sig i obehag och kippade efter andan. Varje gång han kunde känna sitt hjärta rusa blev han skräckslagen. Skulle det hända igen? Han hade flera gånger fått tvinga sig själv ut i skogen för att gömma sig trots att det kändes som att bröstkorgen skulle explodera. Lika rädd som han var för att tappa kontrollen igen var han att någon skulle se honom och tänka samma sak. Han drömde mardrömmar om hur alla gömde sig i borgen och han letade upp dem en efter en och avrättade dem. Det kändes så verkligt att när han vaknade kunde han känna blodsmaken i munnen. När han såg ansiktena på dem han älskade i korridoren, de som varit hans familj hela hans liv, var bilderna av deras livlösa blickar allt han kunde se. Skulle de bli rädda om han berättade vad han drömde om? Det kunde han inte riskera. Han kunde inte riskera att de skulle se på honom som det monster han kände sig som.
     Han hade tampats med sig själv de senaste dygnen om vad han skulle göra. Hur han skulle gå vidare, hur han skulle kunna ta tag i sig själv, ta sitt ansvar och återta den roll som beskyddare som han alltid velat ha. Att lämna dem hade aldrig varit ett alternativ. I hans tankar hade det alltid bara varit ett svek; en ynkryggs val. Men Norspiret hade alltid varit ett fristad. Det hade alltid varit en trygg plats  där de aldrig hade behövt känna sig utsatta eller hotade. Inte förrän nu. Inte förrän honom. De enda de behövde skyddas mot, var han.
     Kanske var det så han tvingats tänka för att rättfärdiga sitt klenmod; att han skyddade dem genom att lämna. Men sanningen var den att han knappt kunde vänta på att få ge sig av. På att slippa frukta varje ögonblick hans hjärta slog för hårt, på att kunna andas igen, på att veta att det här mörkret som han kunde känna omfamna honom nu aldrig skulle spilla över på någon av de han älskade igen.

[Ensaminlägg.]