[Privat för endast Kaiito, ingen behöver svara.]

Det hade börjat som en viskning.

En dag, helt vanlig, precis som alla andra dagar. Hösten hade dragit in över landet, men ändå hade lyckan i hans hjärta varit total. Han hade Echo, snart skulle han få se sina valpar. Allting kändes perfekt, och han hade inte en aning om vad som skulle komma.
Och när han legat där, utsträckt i det gulnande gräset på savannen, hade han tyckt sig höra något. En svag röst, mer likt en vindpust. Huvudet hade höjts, och han hade sett sig omkring. Men ingen var i närheten, för han kunde varken se någon eller känna något doft. Och efter en stunds funderande lade han åter huvudet mot marken och fortsatte njuta av solen.
Det var första gången han hörde henne, och självklart hade han avfärdat det som ett dumt spratt som hans sinnen spelade med honom. Det var ingen där, han måste han inbillat sig.
Men sedan hade allt blivit värre.

Och nu stod han här, under en himmel som gång på gång klövs av blixtar medan luften fylldes av dånen från himlen. Och ändå kunde de kraftiga smällarna inte kväva ljudet av den lena rösten i hans huvud. Den viskade, verkade vilja locka in honom i en härva av lögner dold bakom en ljuvlig fasad. Han klarade inte av det.
Huvudet ruskades. Vattnet verkade nästan forsa ner över hans iskalla kropp. Ögonen var slutna, han ville inte titta. Han började känna sig dåsig, kände sig kraftlös. Som om röste vaggade honom till sömns. Han ville att den skulle försvinna, koncentrerade sig på att få den att tystna. Men den tystnade inte, den fortsatte. Och han ville höra mer, på ett sätt kunde han inte få nog. Men ändå... Han ville inte ha den där, ville inte känna sig lockad.
- Försvinn!
Ordet morrades fram mellan sammanbitna käkar. Han började känna sig irriterad, ilsken. Varifrån kom denna plåga, varför hörde han denna hemska, underbara röst? Han ville veta vad den sade, men kunde inget ord urskilja. Ville bara få reda på vad den sade så att den sedan kunde tystna. Men nej, han förstod inte. Han orkade inte mer.
Och det kändes som att han föll.

Ögonen slogs upp. En svart varg närmade sig på avstånd. En rysning gick genom hans kropp och instinkterna skrek att han skulle springa. Men han kunde inte, förmådde sig inte röra en muskel. Han måste bort, bort innan den svarte nådde honom.
Damon.
Han närmade sig, allt mer. Och det elaka flinet som klöv det mörka ansiktet fick Kaiito att känna en panikslagen rädsla.

Kaiito kom tillbaka till verkligheten, och hörde sin egen röst skrika rakt ut i luften i vild panik. Han tystnade genast, såg sig hetsigt omkring. Han var ensam. Det hade varit en dröm.
Ännu ett dån fyllde luften.
Kroppen skakade, han var anfådd. Och han kände hur obehaget kröp över honom. Vad var det som hände? Vad var det för fel på honom?
Och Kaiito kände att han inte ville något mer. Rösten var tillbaka, smekte hans tankar. Han ville inte höra, ville att den skulle försvinna. Bort, långt bort. Han ville aldrig mer höra den, aldrig någonsin. Den skulle inte få plåga honom, men hur kunde han bli av med den? Vad kunde han göra för att slippa höra den?
I ren frustration började han springa, utan att kunna se särskilt mycket på grund av det kraftiga regnet. Han hade inget mål, visste inte var han skulle ta vägen. Men han var tvungen att göra något, vad som helst. Kanske det var därför han nu rusade i ren panik, ett patetiskt försök att undkomma något som endast fanns i hans huvud. Men han var frustrerad, han visste ingen annan utväg.
Och då, utan förvarning, mitt i ett av de kraftiga dånen från åskan ovanför honom, kunde han höra två ord klart och tydligt i huvudet.
- Älska mig...

Han tvärstannade, visste inte vad han skulle ta sig till. Och sedan kom tårarna. Han stod där, ensam på slätten mitt i ett åskoväder, och grät. Han orkade inte mer, ville att rösten skulle försvinna.
Och utan att fundera två gånger över det bytte han riktning, fortsatte att rusa. Men denna gång med ett bestämt mål.
Tryggheten han fann i Echos närvaro.