Det var nästan pinsamt hur mycket han hade tjatat – nej, bönat – om det här. En sparringssession dem emellan. Men varje gång Yargols färdigheter fört honom till Lövskogen eller Yanamore var det alltid något som kom emellan. Ace vägrade dock ge upp, alldeles för exalterad över att få visa de nya förmågor han lärt sig under IAs och kanske främst Chayans träning. Det hade blivit till något av en rutinfråga när helst Yargol hade vägarna förbi. Oftast blev svaret ett "nej, kanske sen" men just denna dag hade Ace turen på sin sida.
    De hade hållit igång sedan de första solstrålarna letat sig över horisonten. Han började bli lagom mör i kroppen och fick motvilligt erkänna att det än fanns krut i den gamla gubben. Han skulle aldrig kunna matcha Yargol i rå styrka. Istället fick han se över hans svaga punkter; de små sprickorna i hans stridshärdade yttre. När de kom till ett dödläge där de båda höll käkarna om varandras nackskinn – stelt trampandes i en cirkeln – var dock det främsta Ace tänkte på att andas. Han huffade ut hårda andetag mellan päls, fjädrar och tändernas hålrum, tillräckligt självsäker för att slänga in lite ledigt småprat nu när de ändå stod låsta vid varandra. "Hur mår alla där hemma? Luwa, har hon–" Han tog om sitt grepp. "–har hon vågat göra något åt hela Thrim-situationen än?" Hans skratt blev till värme över drakargens nacke. Den mentala bilden av sin syster och den ack så ovetande toranon tillräcklig för koncentrationen att för ögonblicket falna. Yargols svar blev en hård spark i hans sida. Tillräckligt hård för att tvinga Ace till att släppa och på så sätt undvika att inte falla till marken med honom över sig. Han drog sig snabbt utom räckhåll och de båda tog en stund till att hämta andan. Yargol hade inte svarat honom, vilket bara kunde betyda att han var lika ovetandes om Luwa och Thrim som Thrim själv var. Det var å andra sidan inget som förvånade honom. Stackars Luwa. "Hon är jättekär i honom", förklarade Ace i flåsande skratt. "Inte ens du kan ha missat det." Himla gubbe. Men den biten höll han för sig själv.
    "Fokusera", kom Yargols ord som en påminnelse om att detta inte var tiden för kallprat. Inte för att han någonsin verkade tycka annorlunda. Ace hade saknat det här, precis som han saknade familjen borta i Byoomi. Skillnaden nu var att han blivit några erfarenheter rikare och förhoppningsvis klokare. Det hindrade dock inte hans lekfulla sida från att skina igenom. "Jag gör det. Känns fortfarande som att du håller tillbaka dock. Om du vill att jag ska hålla tyst får du se till att jobba hårdare." Han retades nu. I samma lättsamma anda han gjort så många gånger tidigare under deras stunder av träning. Yargol hade aldrig fallit för det men någon gång skulle väl vara den första. "Ge mig allt du har", utmanade han.

Yargol hade anlänt i Yanamore under en av Isil Anars högtider. Det hade för omväxlingens skull gett honom tid att lasta av sin packning hos Verlinda – en pålitlig lokal helare hos vilken Yargol ofta fick rum – vila efter sin vandring, och avsluta några av de besök han hade i samhället innan Arceus funnit honom. Om Yargol någonsin tvivlat på att han var lätt att känna igen så bekräftades det på nytt varje gång han var på besök här. Det dröjde i vanliga fall inte länge mellan stunden han satte tassen i Yanamore till dess att någon av ungdomens vänner sett honom, och sällan lång tid därefter innan Arceus lyckats bli frisläppt från vad än hans uppgifter var för dagen. Den här gången hade dock högtiden, vad än den handlat om, uppehållit kedjegången någonstans längs vägen, och Arceus hade inte mött upp honom förrän i gryningen därpå.
     Med Verlinda och Didrik upptagna – en dotter som fått valpar under natten – flera av Yargols andra kontakter tillfälligt iväg, och Condell inte beräknad att återvända med varorna från Shendu förrän senare under dagen, fann sig Yargol blidka den yngre hanens återkommande utmaningar. Han hade tid den här gången, och även om han inte skulle erkänna det så värmde åsynen av hur Arceus hela varelse närmast lös upp av glättig energi. Det började för den delen bli dags att se vad för resultat Arceus träning gett, och om han var redo att återvända till de som saknade honom hemma.
     Sparrningsmatchen blev lång. Yargols kroppshydda och råa styrka skulle alltid förbli större än Arceus’, men ungdomen mötte honom med tydligt förbättrad rörelse och snabbhet. Något som fortfarande behövde jobbas på var dock…
   Yargol sparkade Arceus i sidan när ungdomens munfulla pladder fick hans grepp om Yargols nacke att lätta. Arceus ryggade, och de båda stannade flåsande upp för ett ögonblick innan den yngre hanen öppnade munnen på nytt.
     "Hon är jättekär i honom. Inte ens du kan ha missat det."
     "Fokusera," morrade Yargol till svar. Arceus avfärdade uppmaningen och gjorde det till en utmaning istället.
     "Ge mig allt du har."
Yargol svarade inte, men sträckte på frambenen och de grovt kloförsedda tårna så lederna knakade. Nåväl. Han gjorde ett utfall mot Arceus, snabbt men uppenbart, och när ungdomen var på väg att möta honom tand för tand satte Yargol tassarna i marken för ett abrupt stopp. I samma ögonblick fälldes de långa fjäderplymerna upp kring hans nacke, en böljande massa av rörelse åt alla håll när Yargol bytte riktning. Arceus tänder mötte fjädrar istället för päls och hud, och Yargol slog efter honom med en hård tass från sidan istället för framifrån.

Fjädrar?
Fjädrar...

Munnen var full av dem. Ace spottade för att få bort de som fastnat mellan tänderna och var för distraherad för att helt undvika Yargols nästa attack. Han tog ett skutt bakåt men inte utan att tappa balansen över sin bakdel. Den vänstra tassen gled över hala löv ut från kroppen och fick honom att påbörja en sorglig split innan han återfick fotfästet. Vid det laget krävdes inte mycket för motståndaren att överrumpla honom. Han hade dock lärt sig att försvara i underläge och med marken i sin rygg hade han fördelen att förhindra Yargol från att komma nära. Han höll den tunga kroppen vid en benlängds avstånd allt medan han högg efter tassarna på vardera sida om hans ansikte. Och när han inte orkade hålla emot längre tryckte han hakan mot sin hals för att täcka strupen.
   Ett tandat gap slöt sig över hans nosrygg men istället för att göra motstånd och dra sig ur följde Ace med i rörelsen. Han väntade på en lucka och när Yargol kopplade om sitt grepp slet han sig tvärt lös, tryckte huvudet så långt bak han kunde innan han levererade sitt pannben rakt i den äldres ansikte. Det var inte den kraftfullaste av attacker – och gjorde honom illa lika mycket som sin motståndare – men det var tillräckligt för att skapa utrymme nog att ta sig upp på benen. Han gav ett andfått skratt, ruset tydligt i hela sitt väsen när han mötte Yargols blick. Ord kunde inte beskriva hur mycket han längtat efter det här mötet. Generalens bekräftelse vägde tyngre än han först velat erkänna men Ace var villig att möta kritiken, bra som dålig. Att fotarbetet och positioneringen blivit bättre kunde till och med han se men han var också medveten om sin iver och otålighet.
    "Tror du jag kommer hem innan jag blivit gammal och grå?" Tonen var skämtsam men lämnade ändå plats för osäkerheten att krypa över de nästkommande orden. "Jag vet att jag behöver jobba på en del saker. Vill inte att du ska tro att jag är helt uppblåst, om än jag kanske framstår som det."

----------------------

Arceus lyckades rycka sitt ansikte ur Yargols grepp, och innan Yargol hann ta ett nytt så möttes han av en skallning från den yngre hanen.  Arceus panna träffade hans nosrygg och ena öga, och ungdomen sprattlade i säkerhet medan Yargol skakade flimret ur blicken. Åh, han hade varit med om värre smällar till huvudet, men från Ace hade det kommit som en överraskning. Bra.
     "Tror nog vi kan banka det där uppblåsta ur dig hemma också, grabben." Där var en rå men genuin hint av ett leende på Yargols läppar. Arceus var ung fortfarande, men han hade gjort framsteg. Yargol ruskade på sig, och fortsatte med en grymtning.
     "Om Condell dyker upp ikväll som väntat med varorna så ger jag mig av igen imorgon." Han höll Arceus blick. "Jag vill att du följer med."

Hans ansikte sprack upp i genuin glädje. "Menar du det? Allvarligt? Tillbaka till Qu?" Det var tydligt att Yargols ord betydde mycket för honom. "När imorgon?" Arceus visste att det förmodligen skulle dröja in på förmiddagen. Det fanns saker som skulle avslutas och ordnas för dem båda. Sedan vägrade han ge sig av utan ett ordentligt avsked till vännerna han skaffat sig. Om han fick önska, hade vissa gärna följt med hem. Det förde tankarna till de som väntade i Byoomi, och med dem växte hans hemlängtan. Hans familj, med kanske lite extra fokus på sin mamma, Luwa och Lumo. Det skulle bli skönt att få se dem igen.
    "Eller vänta, vi tar detaljerna sen. Känner jag mig själv så vet jag att jag inte kommer kunna fokusera på ett ord du säger just nu", log han, utan skam. Oförmögen att tygla känslorna som så tydligt speglades i de blå ögonen. Han kände sig berusad. Hög av glädje, om det var något man kunde vara. "Jag tänker inte hålla dig längre. Hade ändå tänkt svalka mig och varva ner lite innan jag går tillbaka." Han nickade mot en stillsam fåra av vatten till höger om sig. "Vi pratar mer sen. Tack Yargol."
    Det fåniga leendet hängde fortfarande kvar på Arceus läppar efter att den andre gått tillbaka mot Yanamore. Han sträckte på sig i en lång, djup stretch och drog baktassarna efter sig när han klev ner i den grunda bäcken. Vattnet var isande kallt men skönt mot hans varma leder. Varje klunk kändes frisk och svalkande genom kroppen. Med ögonen i markhöjd fångade något i gräset hans uppmärksamhet, inte långt från där deras sparring ägt rum. Mörkt till färgen, läder. Han förstod direkt vad det var. En del av Yargols packning; klövjeväskor med så många remmar och tyglar att Arceus knappt förstod hur han fick på och av sig dem. Han hade burit dem på promenaden hit och nekat all hjälp Arceus erbjudit om att bära en del av vikten. Nu verkade det dock som att han skulle få vara den att bära dem tillbaka till Yanamore. Kanske var det avsiktligt. Han lekte med tanken och undrade ifall detta var någon form av test eller utmaning som gamlingen kokat ihop. Nåja, det skulle han nog fixa. Han övergav teorierna med en axelryckning och förblev kvar i vattnet en stund till.
    När törsten var stillad och tassarna på gränsen till bortdomnade gjorde han bedömningen att det var dags att gå tillbaka. Glädjen hade tyglats till något hanterbart och huvudet kändes klarare. Han klev ur vattnet och skakade på sig till ljudet av steg som närmade sig. Yargol var tillbaka. "Heh, bra. Du kom ihåg." Arceus röst var retsam när han vände sig om för att möta den nyanlända. "Då slipper jag bära de där hela vä—" Han tystnade när de stod öga mot öga. Det var inte Yargol som kommit, utan någon annan. En betydligt mindre varelse, okänd för Arceus. Mörk och varm till färgen med en lika varm blick. Orange. "Oj, ursäkta", skrattade han och bugade generat över sitt misstag. "Jag trodde du var någon annan."

Han hade sett fjäderplymen lämna platsen, och glömma en del av sin packning. Slarvigt. Och han hade lämnat sin vän. Den rödgrå hanen reste sig upp ur vattnet igen just som Umbra klev ut i ljuset för att lukta på väskan – se om där var något av vikt i den. Ungdomen fick syn på honom och svamlade en generad ursäkt över att ha misstagit honom för någon annan.
     "Det är lätt hänt." Umbra ryckte ledigt på axlarna och mötte den andres blick. "Du kommer inte göra om det."

Arceus hann inte fundera över kommentaren innan skuggorna sträckt sig över honom, och blodet pulserade ur hans hals.

     "Du kommer inte göra om det."
Det var en konstig sak att säga. Arceus ögonbryn drog ihop sig, protesten redan formad på hans tunga men inget ljud kom. Han gapade oförstående. Försökte på nytt. 'Vad menar du?', ville han fråga. Han kunde inte. Ett väsande läte, som ylande vind bland berg. Men idag var en vindstilla dag. Blicken föll till bringan och Arceus såg sig själv dränkt i rött. Den gyllene halsen och de gråa benen nu en och samma färg. Då förstod han. Han höll på att dö. Insikten fick honom att dra efter andan. Samma visslande läte, ett aggressivt gurglande och värme som spred sig ner för halsen. Han försökte igen, panik i ögonen när de landade på stäppvargen. Bedjande. Hjälp. Hjälp mig!
    Han vinglade plötsligt framåt. Kände hur hans kropp läkte luft från något som inte var hans mun. Det kröp i benen. Fick honom att stappla in i Umbra som lugnt stod kvar. Arceus vägde tungt sin vikt mot honom när benen gav vika, hans ansikte inpressat i den andres hals. Han var varm, en välkommen känsla mot Arceus nu huttrande kropp. Snälla, hjälp. Yargol. Han kved plågat in i stäppvargens päls. Yargol. Yargol! Ytterligare ett tungt, ansträngt läte. Ett ljud som inte nådde fler öron än Umbras och hans egna.
    Kanske var det inbillning, men Arceus tyckte sig få hjälp ner i gräset när kroppen rasade ihop under honom. Tårarna sved hans fläckade synfält när han försökte fokusera på de orangea ögonen ovanför. Panik ersatt av lugn. Acceptans. Arceus pressade fram ett brett leende, färgat rött av redan klumpat blod, och höll den andres blick. Stadig, även efter att livet lämnat honom.