Solen hade en stadig, hög position på himlavalvet. Den gassande värmen var förord för sommaren och lämnade ingen orörd. Världen frodades omkring den spirande hettan. Ängarna var översållade av blommor i så många olika färger och former att det inte gick att räkna.
     Den kallblodiga vargen låg utslagen längs en smal remsa vatten, den var en av många små förgreningar som växte ur den rikliga floden som genomsyrade hela Solstäppen. Värmen var olidlig, enligt honom. En dåsig trötthet höll i sig hela dagarna, men lämnade honom uppiggad och alert på nätterna. Gud, så han saknade kallare klimat, eller åtminstone lite skugga. Det fanns lite om skydd i trakten, och under de få plasterna fanns det knappt någon plats att ligga. Istället hade han beslagtagit en plats längs det grunda vattendraget. Där låg han utsträckt på sidan, andetagen var djupa, hävande, och tungan låg utrullad mot marken.
     Några rörelser uppfattades i ögonvrån och han såg uppåt strandkanten utan att flytta huvudet. En stor, mörk skepnad närmade sig honom, men förmodligen med vattnet i åtanke. De alldeles säregna blandningen av färgade fjädrar längs halsryggen och manken fick honom genast att veta vem det var. Yargol. En av de äldre hanarna, en som han sett sparras mycket, men inte talat med mer än kanske några få ord. Var det här hans chans? Med sprattlande, utmattade rörelser rullade han över på mage och höjde huvudet för att möta hans röda ögon.
     ”Yarr” Wufric hejdade sig när rösten nästan sprack, och gjorde ett nytt försök igen: ”Yargol”, hälsade han. Uppsynen av det ärriga ansiktet var slående. Han såg föråldrad och erfaren ut. Något som alltid fixerade ynglingens blick var hålet i hans läpp, det som han sett hannen slicka i kanske lite för ofta – var det störande?

[Utspelar sig i början av sommaren 2015]

Det var med makliga steg Yargol hade rört sig bort till det smala vattendraget. Värmen hade stora delar av flocken vilande i den lilla skugga de kunde finna, och trots att Yargol var uppvuxen inte långt ifrån platsen så gjorde han helst inte för mycket under de gassande soliga dagarna. Han hade inget större behov av att göra särskilt mycket ändå.
     Redan på gott avstånd hade han skönjt den mörka skepnaden som legat vid bäcken. När han kom närmre sprattlade flockens nyare tillskott runt för att möta hans blick. Ynglingens röst skavde när han försökte hälsa, och Yargol fann sig själv frusta roat.
     ”Pys”, hälsade han med en dov, skrovlig stämma som vittnade om att han hade sovit fram tills nyligen. Tungan sökte sig automatiskt över nosen och det stora hålet i läppen. Han stannade aldrig upp, utan fortsatte förbi Wulfric ner till vattnet. Där saktade han in för att doppa tungan i bäcken ett fåtal gånger, innan han istället bestämde sig för att lägga sig ner mitt i dess flöde. Med en tung rörelse rullade han runt i den smala bäcken. Vattnet var, trots det varma vädret, jämförelsevis svalt. Hade det runnit någon annan stans hade det kanske räknats som ljumt.
     Efter att ha rullat hela varvet runt reste sig Yargol upp igen. Den svarta fällen dröp av vattnet, och fjädrarna stod tilltufsat på ända innan han ruskade på sig så att luften runtom honom fylldes av vattendroppar. Fjädrarna burrade upp sig över hans nacke, innan de slätades ut som av en osynlig beröring så gott det gick med vatten ännu formande en del av dem. När han ruskat vattnet ur fällen lade sig Yargol ner på nytt, fortfarande i bäcken, men förblev den här gången liggande på mage. Han vände slött blicken efter den svartvita pysen igen.