[Rekommenderad musik: (Länk) ]

Bland de nordliga bergens karga toppar, där snön envist legat kvar långt in på våren, och där sommarens värme nu var ljum, föddes en vind. Över sten och jord svepte den, en virvlande rörelse över kantade klippor och skarpa krön. Högt bland toppar och tunna moln, innan den föll över branta stup. Ner i den sommargröna dalen, där blåklockor och klöver stod i blom. Förbi insekter som surrade kring lindar och rönn, och granar vars grenar dansade i dess spår. Den följde rusande floder och bäckar små, böljande österut med den sjunkande solen i ryggen. In i dalgången mellan höga bergssidor, där de mindre vattendragen gick samman och mynnade ut i en sjö. Där ljudet av glada röster och skratt blandades med vindens dans.
     Dimitrij lade sig ner i gräset en liten bit upp för slänten, vilken sluttade ner till vattnets rand. En mild sommarvind lekte i hennes päls, dansade mellan flockmedlemmarna och krusade ytan på storsjön som öppnade upp sig nedanför dem. Kvällssolens sista ljus glittrade i vattnet, tillsammans med det från elden som nyligen tänts bredvid sjökanten.
     Soldagen hade kommit och gått. Runt bålet hjälpte äldre flockmedlemmar de yngre att sätta eld på de kransar de bundit under dagen, som de sedan med valpars stolta, energiska språng skyndade ner till vattenkanten för att sjösätta. Deras första kransar, av vad som skulle bli många med åren. De yngstas oskyldigt glättiga skall och rop fyllde luften, medan de jagade varandra i vattnet och försökte avgöra vems krans som förts längst ut av vinden.
     Det var många kransar i år. Trots att flera ur flocken var frånvarande – ute på längre uppdrag runtom Numoori, där de fick sjösätta egna kransar på håll om tillfället tillät – så flöt det snabbt många lågor i storsjöns vatten. Dimitrijs var dock inte en av dem. Åtminstone inte än. Hennes krans satt kvar i hennes horn, där Sixten envisats med att uppmuntra flockens yngre att trä fler och fler kvistar och blommor under dagens gång. Kanske var det blödighet på ålderns höst, men Dimitrij hade inte sagt ifrån. Nu var hon osäker på om hon faktiskt kunde få loss kransen igen på egen hand, och hade inte orkat ta sig an den utmaningen ännu. Hon hade fortfarande tid.
     Istället låg hon nu i gräset, en bit upp för slänten och på säkert avstånd från stänkande vatten och livliga ungvargar, men fortfarande nära nog för att värmas av eldens ljus. Hon suckade tungt, och slöt ögonen en stund för att njuta av vinden, och lyssna till flockens liv och skratt. Känslan av ro i hennes inre, en hon sällan haft under sina många år, var välkommen i stunden.

[Utspelar sig under en av Jägarnas högtider, "Soldag". Mer info om den finns i flockforumet och på Jägarnas wikisida, här (länk) ]