Det var med endast det enkla ljuden av trampande tassar och snabba rörelser som Dimitrij fällde Oberon till marken. Unghanen blev tillfälligt liggande när Dimitrij lade sig ner tvärs över hans bröst, med armbågarna och frambenen utsträckta på ena sidan om honom och resten av kroppen på andra.  Arno låg redan ner vid sidan om, även han omkullbrottad. Han sprattlade till i snön för att rulla lite närmre, så att han nådde att roat fnysa varmluft mot Oberons ansikte. Tungan hängde utanför gapet på den ljusare av bröderna, och han skrattade utmattat när han såg upp mot Dimitrij.
     Dimitrij andades själv tungt, nöjd med dagens träning. Hon hade som vanligt sprungit runt bland de andra medlemmarna för att se till att allt gick som det skulle. Solen hade långsamt börjat sjunka mot horisonten, vilket i vanliga fall var ett tecken på att träningen snart skulle börja, men flocken hade tagit tillvara på solskenet den här gången. De skulle få vila i natt.
     När Dimitrij inte flyttade på sig, och inte släppte de båda unghanarna med blicken, så skiftade Arnos anlete från utmattad glädje till lätt nervositet. Han och Oberon hade under de senaste veckorna prövats hårt. Deras träningspass hade varit intensivare än vanligt, och de hade alla vetat vad det innebar. Arno hade uppvisat större beslutsamhet, men även mer nervositet, än förut. Han hade redan prövats en gång tidigare och misslyckats. Det här var hans andra test, och det var inte konstigt att det gjorde honom osäker. Hon mötte båda deras mångögda blickar med stilla lugn.
     ”Jag vill att ni vilar till imorgon kväll”, sade Dimitrij slutligen efter en stunds tystnad. ”Ni har gjort bra ifrån er, båda två. Vila, så talar vi om nästa steg därefter.” Hon gav dem båda ett milt leende och reste sig upp från Oberon. ”Jag antager er, Oberon, Arno.”
     Det tog ett par ögonblick innan en förvånad, och sedan exalterad min övertog Arnos drag. Med ett jublande tjut och vilt fäktande svans skuttade han upp från marken, samtidigt som Dimitrij backade undan ett par steg. Skrattande slängde han sig mot sin bror för att slicka honom i ansiktet.
 
[Oberon och Arno är nu antagna :’D]

Oberon rullade till sidan och kravlade sig upp på ostadiga ben, osäker på om han hört ledaren rätt. Blicken pendlade från Dimitrij till Arno för att sedan slåss ned i marken. Genom tunga andetag och ljudet av hårda hjärtslag i sina öron drog han ett skakigt andetag, och tårarna föll.
   Han förstod inte varför han grät, varför han inte skrattade med sin bror. Den blå försökte sig på ett ursäktande leende som inte orkade hålla sig kvar. Det gick lätt att andas nu – lättare åtminstone – och tyngden i hans bröst fanns inte mer. Rädslan över att gå förlorad till vad än det var som huserade inom honom var borta.
   Kanske var det lättnad Oberon kände; ändlös smärta som omvandlats till något användbart. Något som kunde förhindra att fler av hans nära föll offer för natten och dess odjur. En bedrift omöjlig utan sin familj, levande som döda, frånvarande som närvarande. Detta var för dem och skulle fortsätta vara så länge han levde.
   Oberon såg upp på Dimitrij med grumlig blick, ett något stadigare leende på sina läppar när han blinkade tårar ur ögonen. Han ville säga något, men var allt för tagen av sin egen reaktion och förblev tyst medan tårarna fortsatte strömma.
   Arno studsade upp framför honom. Oberon hann aldrig säga något innan han omfamnades av ett par övervuxna tassar och blev slickad i ansiktet. En road grimas förvred hans ansikte när ett kvävt skratt lämnade honom, men han gjorde inget motstånd och lät sig tas till marken med sin bror över sig. Leendet breddades och Oberon fanns sig själv skratta genom gråten, plötsligt lycklig.
   "Jag är okej", hörde han sig själv försäkra mellan snyftningar när Arno såg på honom med osäker glädje i de röda ögonen. Han slog de breda tassarna om broderns nacke och drog honom till sig. Med nosen inborrad i Arnos tredje öra blåste Oberon varm luft i det, fortfarande skrattandes och snyftandes om vart annat. "Jag är okej."

[Avslutat]