Fay sprang. Sprang som hon aldrig tidigare gjort, snubblandes över rötter och stenar. Hon snurrade i cirklar, utan någon vettig plan på vart hon skulle. Hon behövde bara hitta någon. "HJÄLP! Snälla, hjälp! Mamma!" Hennes skrik var gälla. Rösten sprucken och full i gråt. Hon försökte igen, högre. "HJÄLP! Vem som helst, snälla!"
    Det kändes som att hon sprang i en evighet. När Fay äntligen träffade på någon trodde hon sig inte ha någon luft kvar i lungorna. Hon kände igen honom – vargen från värdshuset i Civitas – men kunde i stunden inte komma ihåg hans namn. En vän till mamma. Tårarna tog ny fart när hon sprang Erakan till mötes. "Mamma! Snälla", skrek hon hulkandes. Chocken hindrade henne från att säga något annat. Hon klamrade sig fast vid den jämnstora vargen, rädd att han skulle lämna henne. "Min mamma!", tjöt hon förtvivlat och drog i honom. "Kom! Kom fort. Min mamma, snälla." De var tvungna att skynda sig.
    Så snart Fay var säker på att han följde efter sprang hon i väg mot platsen där hon lämnat Gary och Elphaba. Allt skulle bli bra. En vuxen kunde hjälpa mamma. Hon skulle vakna och allt skulle bli som vanligt igen. Kanske skulle de till och med hinna ta den där promenaden till templet. Och om mamma behövde vila upp sig, kunde de gå imorgon. De hade alltid imorgon. Allt skulle bli bra.

[Funkar som ensaminlägg om inte Nish vill reagera med Erakan <3]

Erakan hade aldrig upplevt sann rädsla, insåg han när de skärande ropen ljöd och den bekanta valpen uppenbarade sig. Inte i stridens hetta när han och Aisu evakuerat valparna, inte vid åskans muller eller skogsbrandens flammor. 
Det gick inte att jämföra med hur den hulkande valpen - Elphabas dotter - klamrade sig fast vid honom med trasiga ord och brusten röst. Mamma. Mamma.
Blodet blev till is i ådrorna, frös varje tanke och handling. Oförstående först, vad som flöt från valpens mun i form av blödande panik. Oförstående när valpen drog i honom, oförmögen att ta in först att han skulle följa efter. Första stegen kom av sig själva, utan tanke. Att gå mot Elphaba var instinkt, att följa hennes dotter var minst lika starkt, likt en krok i hans inre att beskydda. 
Erakan hade aldrig upplevt sann rädsla. Inte som där och då, där han följde den jämnstora valpen mellan Ötamons stammar, mot något inga ord fanns att beskriva. Vad skulle han mötas av? Ville han ens veta?