Ivo hade svårt att se vad främlingar menade när gav hans son medlidsamma blickar där de gick fram. Där Ivo hade två ben för mycket, hade Bonk två ben för lite. Men han tog sig fram utan problem, ja, han var riktigt snabb på två bakben den lilla rackaren. Det var inget fel på honom, han var bara annorlunda. Därför besvarade Ivo medlidsamma och ömkande blickar med en bister min. Har ni något att säga om min son, va? Säg det högt, om ni vågar.
     Natten som nalkade tycktes lova stjärnklar himmel, och Ivo ville hinna bort från Relictus skogar för att nå en öppen höjd där han och Bonk i lugn och ro, långt borta från främlingar och ömkande blickar, kunde leka och vara sig själva.
Tistel, det lilla hjärtat, såg efter de andra valparna för kvällen. Ivo visste inte vad han skulle göra utan sina barn. 
     "Försten till höjden där, Bonk. Eller va säger du?"
Ivo sänkte huvudet för att ge Bonk en mjuk, uppmuntrande knuff framåt. "Ett... två... tre... kör!"
     Ivo sprang inte så fort han kunde, men han satte av i en lättsam jogg med blicken över axeln.

[min son!!!]

Bonk tog ingen som helst notis av de medlidsamma blickarna, och han hade snabbt lärt sig att ignorera hånfulla ord. De hade blivit endast ett lågt surr i bakhuvudet. Men han noterade allt hur de påverkade Ivo. Varje gång han kunde känna honom spänna sig såg han till att lite lägligt tappa balansen och lutade sig mot honom för stöd. Och varje gång möttes han av ett leende.
    Valpen såg sig med stora ögon omkring. Civitas var alltid spännande, men det var extra spännande efter att solen börjat gå ner. Framför allt för att det innebar att han inte behövde gå och lägga sig än.

De nådde snart utkanten av staden och med ens blev det ännu mer spännande! Ute på kvällen och utanför staden? Bonk hade inte kunnat följa sin förtjusning även om han hade försökt.
    "Försten till höjden där-"
Han följde sin pappas blick och kände snart en uppmuntrande knuff. Innan Ivo ens hunnit räkna till tre hade han satt av. Till en början mer serpentinformat, men när han fått upp hastigheten lite gick det relativt rakt. Backen var det jobbigaste av allt, och krävde att han studsade mer än sprang. Som en liten kanin. Men med envishet kommer man långt, och snart var han uppe på krönet. Efter att kort ha försäkrat sig om att Ivo var bakom honom föll han ihop i en liten hög.
    "Jag vann!" förkunnade han glatt och ålade runt så han kunde se sin pappa komma upp för kullen. "Jag är snabbare än dig, pappa!"

Ivo kunde inte kväva ett skratt när Bonk satte av. Han var en avbild av Ivo själv - alltid ta försprång i tävlingar. Regler var till för att brytas!
     "De ä' min pojk, de!" flinade han när Bonk förkunnat sin seger. Ivo slöt avståndet med några språng och kastade sig på marken i en hög med sin son, drog honom till sig när han rullade över på rygg så att Bonk vilade på hans bröstkorg. "Tänk va, Bonk, när du blir större kommer du va snabbare än nån av de andra rackarungarna i Civitas," flinade han och tryckte en stor tass mot Bonk's huvud för att rufsa om pälsen. Ivo visste inte riktigt hur, men det var som om hans ångest och bekymmer smälte bort i Bonks närvaro. Som om han kunde hjälpa honom, på något sätt.
     "Du må va snabbare än din gamle farsa, men är du starkare?" flinade han och nafsade lekfullt efter Bonk's små öron i en utmaning han visste Bonk inte skulle neka - brottningsmatch!