Det eviga plingandet bara växte i öronen på honom, som en sångstämma som skar sig och aldrig tog slut. Oavsett hur han vred på sig så kunde han inte komma åt att bita i läderremmarna tillräckligt mycket, och den var för spänd för att han skulle lyckas ta sig ur den där han kråmade sig runt på marken lite vid sidan om ett marknadsstånd.
''AAAAAAHH!!!'' närmast skrek han frustrerat innan han dramatiskt föll ihop på marken. Bara för att få bjällran rätt i bröstkorgen så det gjorde lite ont. Det var hemskt. Lidande var det han utsattes för, LIDANDE.
''Få det att sluta...'' nästan viskade han fram och drog ner sina öron med framtassarna för att för en stund vilja försvinna från platsen. Det hände dock inte, men som vanligt så var det många vars uppmärksamhet vändes mot honom. Han ville bara hem nu så han kunde komma ur den här förnedringen. Det var inte så här han hade tänkt sig sin första riktiga utflykt. Det skulle vara spännande, äventyrligt och han skulle vara cool. Inte såhär. Dumma mamma. Dumma flock.

| Rubi |

Rubi travade fjäderlätt över marken som dammade lätt runt hennes vita tassar. Hon hade befunnit sig i Skuggfall senaste tiden och visste inte riktigt varför hon inte dragit därifrån än. Men nu hade hon hittat nya vänner i några av säljarna plus haft en passionerad flirt med en gladiator, så hon hade stannat. Nu fick inte hennes säregna utseende lika mycket uppmärksamhet heller, nu när folk blivit vana vid hennes färglösa kropp och rubinröda blick. 
     Hon stannade upp mitt i steget när en valp låg och krälade på marken. Djupt därinne i den unga, men ändå vuxna, kroppen hojtade en liten modersinstinkt och hon spetsade öronen. Var valpen skadad? En mikrosekund senare och Rubi insåg att valpen inte alls var i fara - bara frustrerad. 
     "Ville inte mamma köpa leksaken du ville ha?" flinade hon retsamt. Hon kände igen sig i valpen teatraliska sätt att bete sig som om jorden höll på att gå under. 
     Hon lade huvudet svagt på sned när valpen verkade vilja försvinna. Rubi gick långsamt fram och puffade mjukt med sin rosa nos mot valpens sida. "Hörru, du skämmer ut dig pysen" 
     Vargar runt om blängde ju lite på dem när de passerade. Sneglade menande på Rubi som om hon vore en hemsk mamma som curlade sitt barn. En äldre tik med nosen i vädret fnös och muttrade någon förolämpning. "Han är inte min, OKEJ?!" fräste Rubi irriterat till och visade tänderna mot tiken som såg lite snopen ut innan hon snabbt gick vidare.

Då en röst, tydligt klarare och närmare än de andra, talade till honom så sneglade han upp mot den bleka honan som stod där och flinade åt honom. Leksaker? Juste, det fanns ju den där grejen i det där ståndet som... Det var inte poängen! 
Irriterat, utan att direkt svara på frågan så satte han sig upp och bjällran gjorde sig som vanligt till känna med sitt plingande. Han nickade menande mot sin bröstkorg med ett ansiktsuttryck som tydligt visade hans ogillande.
''Det är mitt minsta problem'' svarade han till det hon påpekade om att han skämde ut sig. Visst var det kanske inte hans snyggaste move, men han var faktiskt less. Hans image skulle för alltid vara skadad av detta. Åtminstone på denna platsen. Skulle inte kunna återvända innan han var vuxen, minst. Vilken frihet det måste vara att vara vuxen och inte behöva bära selar med bjällror. Kunna gå dit man vill och göra vad man vill. Och att alla inte konstant ser ner på en, bokstavligt också.
''Mamma tvingade oss att ha de här dumma selarna när vi kom hit''. Det var inte alls som han hade tänkt sig utflykten. ''Jag vill bara få av den!''. Frustrationen hade återvänt till stämman och han gjorde ett halvhjärtat försök att komma åt läderremmarna med tänderna, men misslyckades som vanligt.

Rubi betraktade selen med den fjantiga bjällran. Vad var det för mamma att göra så mot sina valpar? Ville hon skämma ut dem för all framtid, huh? Rubi höll masken en kort stund innan hon brast ut i ett frustande skratt.
     "Du ser så fjantig ut" hon skakade på huvudet. Hade hennes mor gjort så mot henne hade hon blivit fly förbannad. "Vill er mamma att ni ska leva ensamma utan vänner för resten av era liv, hm?" 
     Rubis blick smalnade av lite. "Du borde visa din mamma att hon inte kan bestämma över dig" rebelliska Rubi, alltid villig att kämpa mot auktoriteter. "Jag menar, du vill väl inte att alla ska tro att du är en tönt?" fnös hon till och höjde ena ögonbrynet. 
     Hon betraktade selen. Med sina starka käkar i kombination med hennes eldkraft var selen ett lätt match för henne. 
     "Jag har ett förslag, pysen" hon lade huvudet på sned. "Jag hjälper dig att slippa selen, MEN jag behöver något från dig då" sa hon lugnt. "Jag behöver att du... spelar min valp för ett ögonblick. Det ligger ett stånd längre bort som säljer godaste fruktpajerna, men.. jag råkade kanske tjafsa och kaanske elda upp pajsäljerskans markis häromdagen, så hon vägrar att sälja till mig. Men om hon ser att jag bara är en arma mor som vill ge lite paj till min äälskade valp, då kanske hon låter mig köpa" berättade hon. 
     Rubi svepte till med svansen, den rubinröda blicken vilade på valpen. "Se det som ett äventyr, plus du kan få smaka paj OCH du blir av med selen. Win win?"

Honan skrattade. Likt många andra, och han kunde inte direkt klandra henne. Hade det varit någon annan som varit utsatt för det så skulle han säkert skratta själv också ärligt talat. Det var något väldigt komiskt över hur töntig han såg ut, men han tänkte inte se det på det sättet, för han var faktiskt arg. Väldigt arg.
''Men typ''. Vilken skräck. Tänk om ingen ville vara vän med honom efter det här? Skulle Alek skratta sådär fult åt honom istället för med honom nu? Nej han behövde bli av med selen, så här kunde det inte förbli. Han skattade storebroderns åsikt för högt för att riskera att ses som töntig. ''Jag borde faktiskt få göra mer!''. Han rycktes enkelt med i honans rebelliska sinneslag. 
Han tystnade under tiden hon lade fram till förslag och lyssnade uppmärksamt på allt hon hade att säga innan han hoppade upp på tassarna i extas. ''Ja! Jag är bäst på pranks, min storebror har lärt mig allt om det!''. Hans alldeles egna äventyr, som dessutom involverade pranks och mat. Kunde det bli bättre? ''Jag kan spela liten och hungrig, lätt'' fortsatte han och vände sedan sidan till honan så hon skulle kunna komma åt selen enklare. Så nära att bli av med eländet nu, han kunde knappt bärga sig. Om så det endast var för en stund så ville den lilla äventyraren ingenting hellre än att släppas fri.
''Du kan kalla mig Timo förresten, mamma''. Trots att han kände sig spänd på uppgiften så kunde han inte låta bli att känna ett litet stygn av skuld då han kallade någon annan än mamma för mamma. Men det var för en god sak, övertygade han sig själv om.

Rubi svepte ivrigt med svansen när valpen verkade på idén. "Timo" ekade hon. "Skönt att du inte har ett töntigt namn i alla fall, då hade jag tyckt riktigt synd om dig" flinade hon snabbt till.
     När valpen ställde sig nära så slöt Rubi försiktigt käkarna om ett av läderbanden. "Säg till om det bränns, okej?" sa hon med munnen full av läder. Hon ville inte råka skada valpen. Rubi kunde absolut vara förbannad och mörk i blicken, men hon skulle aldrig få för sig att göra illa en valp. Hon såg inget nöje i att skada oskyldiga.
     Hon koncentrerade sin eldkraft till käkarna som hettade upp och tillsammans med den ökade hettan var det lätt för Rubis käkar att bita av lädret. Hon fortsatte tills selen var av och den föll till marken. Bjällran skallrade en sista gång. 
     "Tada, du är fri!" Hon var nästan lika exalterad som valpen hade varit när hon fört fram sitt förslag. "Fri att göra vad du vill, men först: mot pajerna!"
     Rubi travade mjukt mot pajståndet. "Du får veta mitt namn efter att du hjälpt mig, okej? Annars kanske du klantar till dig" skrattade hon till mjukt. "Så, mamma från och med nu"
     Rubi kunde skymta pajståndet en bit bort i folkmassan. Markisen som hängde över ståndet var svärtad och bränd. Där stod en ljusgrå varginna med en rutig sjal knäppt under hakan. Mjölet låg som ett fint damm över hennes lena päls. Doften av pajerna nådde Rubis nos och magen kurrade. De luktade underbart. 
     "Trött, utsvulten och ynklig, kör!"

Han skrattade lite halvdant till hennes kommentar om namnet. Han hade valt att nämna sitt smeknamn av en anledning. Egentligen var det väl inget större fel på Timoteij, förutom att det var långt, och inte kanske det hårdaste, coolaste namnet. Alla kallade honom Timo ändå, och det var han helt okej med.
Honan började till sist att bita sig igenom läderremmarna och då han till sist såg det som var kvar av selen falla till marken med ett sista plingande så hoppade han triumferat på platsen under några sekunder. Där fick den! Eld var så coolt, och användbart. Honan var rätt cool som hjälpte honom också faktiskt.
''Dags för pranks!''. Genast samlade han sig från sitt överdrivet exalterade utspel och slöt upp vid honans sida där de gick i riktning mot pajståndet.
Då de närmade sig så saktade han av avsevärt och såg till att dra på sig sitt allra bästa trötta uttryck för att ta sig fram den sista biten. De stannade upp en kort bit ifrån ståndet, men nära nog för att vara inom hörhåll för den ljusgrå honan.
''Mamma...''. Rösten lät liten och ynklig, som planerat. ''Jag orkar inte gå mer, jag är så hungrig''. Han lät bakbenen vika sig så att rumpan slog i marken med en lätt duns och slokade med huvudet. 
Blicken vändes efter en stund mot pajståndet och något litet sken upp i hans ansikte. ''Kan jag få en sån där? Snääällaaa''. Han använde sina allra bästa valpögon då han såg upp mot sin fejk-mamma. Det här skådespelet måste väl alla falla för?

Rubi blev rätt imponerad över vilken bra skådespelare Timo var. Hon var själv duktig på att spela, hela hennes liv var ju ett enda stort skådespel. När Timo slog sig ner sådär dramatiskt på rumpan var det några vargar runt om dem som "aww"-ade lite. 
     "Å, jag förstår att du är hungrig älskling" sa hon ömt, rösten var lite högre än vanligt så pajförsäljaren skulle höra riktigt ordentligt. Rubi strök sin rosa nos mjukt mellan öronen på valpen, tröstade. 
     Varginnan i ståndet höjde huvudet lite och fäste blicken på Rubi med enorm avsmak i blicken. Rubi var snabb att lyfta upp Timo i nackskinnet och bära fram honom till ståndet. Den ljusgrå tiken öppnade munnen för att fräsa något otrevligt, men blicken mjuknade sekunden hon vilade den på Timo. 
     Rubi satte försiktigt ner Timo och drog honom mjukt intill sitt ena framben, sådär som en beskyddande mor. "Min son är utsvulten" berättade Rubi och varginnan lade huvudet på sned. 
     "Jag visste inte att du var en mor" ursäktade sig varginnan. 
     "Jag ber om ursäkt för mitt humör häromdagen, men min son var så hungrig och hade tjatat om dina underbara pajer hela dagen. Mitt tålamod tog slut" förklarade Rubi med smörande blick. 
     "Givetvis ska han få smaka paj, vilken paj vill du ha, lille vän?" gullade den ljusgrå honan och vilade sin honungsfärgade blick på Timo.

Han klarade sig så bra än så länge, bäst att fortsätta med skådespelet på samma nivå. Han kunde praktiskt taget känna smaken av pajen nu när det vattnades i munnen av tanken att vara så nära att få smaka på den. Och doften var helt underbar.
Honan kom fram och strök honom mellan öronen på ett väldigt tröstande sätt, och genast drogs hans tankar till då hans mamma tröstat honom sist, fast än han tyckt han börjat vara för stor för sådant. 
Mer hann han inte tänka innan han abrupt blev upplyft i nackskinnet av honan och blev något förvånad. Okej damen, de hade inte kommit överens om något sånt här. Han motstod impulsen att slita sig ur hennes grepp även om det kändes helt fel. Han fortsatte att kolla på pajerna och släppte inte masken, det var målet. Sedan satte hon ner honom framför sig, tätt intill, under tiden som hon pratade med pajvargen.
Då pajvargen till sist ställde den där efterlängtade frågan så gick han sakta fram de sista stegen till ståndet och ställde sig på baktassarna. Han var bara precis lång nog för att kunna lägga framtassarna på kanten och snegla upp över den. Han nosade lite i närheten av pajerna innan han bestämde sig. ''Den här''. Han hade stannat upp vid en som han tyckte doftade om möjligt ännu bättre än resten, som hade en söt ton.
Med ett leende delade pajvargen pajen i två bitar och gav dem en av halvorna. ''Här, om du ersätter min markis så är jag villig att begrava hela den här dispyten. Jag kan inte se en valp gå hungrig, och vi båda har nog viktigare saker att lägga våran tid på'' sade hon menande till den bleka honan och nickade menande mot Timo.
Timo kunde inte släppa pajen med blicken. Snart skulle han få smaka på den, å så han längtade. ''Tack så mycket!''. Hyfset inom honom hade brutit sig igenom pajens förtrollning för en liten stund innan han återgick till att stirra på pajhalvan.

Rubi spände käkarna något när pajerskan ville att hon ersatte markisen, men hon svalde irritationen och log bara brett, falskt. "Absolut, jag fixar en ny markis" nickade hon. Nej, hon tänkte inte ödsla tid på en fjantig markis, men visst, pajerskan kunde ju få tro det. 
     "Titta älskling vad snäll pajerskan är, tacka nu ordentligt" Hon såg mot Timo. Pajerskan log stort mot valpen, såg ut som om hon ville nypa honom i kinderna. Varginnan lade pajen i ett stycke tyg. 
     "Tack så mycket" tackade Rubi artigt och grep tag med läpparna kring tyget. "Kom nu, pysen" Hon ville inte stanna där i onödan liksom. 
     Rubi travade iväg, men såg noga till att valpen hängde med i hennes steg. Hon fann en gräsplätt som var tom och lugn. En liten kulle där man hade utsikt över den stora arenan och marknadsstånden runt om. Hon öppnade tyget, pajen doftade ljuvligt. Rubi drog in doften i nosen. "Bra jobbat" log hon. "Jag är riktigt stolt över dig, tönten" retsamheten glödde i hennes raspiga röst. "Hugg in" 
     Rubi satte sig lugnt tillrätta, tänkte låta valpen äta först. Hon var ju väluppfostrad och kanske hade någon omedveten modersinstinkt kickat in. "Så, vart är resten av din familj?" undrade hon.

Honan gick med på att ersätta markisen, men till och med han kunde se att hon inte menade det, fast å andra sidan så visste han ju om att det hela var ett prank från början, men äsch, detaljer.
Så fort de hade fått pajen så tog de sig bort från ståndet och sökte sig till en lite avskild plats. Han fick tidvis kämpa lite för att hålla jämna steg med honan. Hon skulle inte få fly undan med deras byte! Något sade honom att han inte borde lita allt för mycket på henne, men hon var ganska cool. Hon hade befriat honom från hans lidande och tillåtit honom att gå på lite äventyr. Det var mer än han vanligtvis fick göra.
De tog sig längre och längre bort från vimlet, till delar av stället han inte hade sett förut. Till sist nådde de en gräsplätt på en liten höjd, den verkade perfekt inbjudande för en liten fikastund. Med stora ögon såg han på medans hon öppnade upp tygstycket och studerade pajen som låg där. Han kände sig stolt och mäktig för att ha klarat av sin uppgift, och honans beröm, oavsett om det var genuint eller inte, spädde endast på den känslan.
''Först, en tassklapp!'' sade han och sträckte fram tassen. Förhoppningsvis skulle honan förstå vad han menade, han hade trots allt kommit på det själv. Men bara det faktumet att han ansåg henne cool nog att tassklappa var validering nog egentligen. ''Sen, du lovade att säga vad du hette''. Det hade han inte glömt.
Han kom av sig då honan sedan frågade om hans familj. ''Ja, eh, de är...''. Han såg ut över vimlet nedanför dem och en något obekväm och stressad känsla knöt sig i bröstet på honom. Hade de märkt att han var borta? Var de oroliga? Skulle han få en massa skäll nu? Han hade ju haft så roligt.
Han valde att inte svara på frågan och högg istället in på pajen, begravde i princip det lilla ansiktet i ett hörn av pajen. Sen söta och smått syrliga smaken spred sig i munnen på honom och gjorde honom nästan knäsvag. Så gott!

| Tassklapp är en typ av high five i vargversion som Timo uppfunnit. Tänk att han sträcker ut tassen som om han ska skaka hand, så vill han att den andre klappar till deras tass mot hans c: |

Rubi såg först frågade ut när valpen sa något om någon tassklapp, men när han räckte fram tassen så förstod hon. Hon skrattade till, skakade på huvudet och klappade till hans lilla tass med sin. "Valpar..." hon rullade med ögonen, men det var med vänlighet. 
     "Jag heter Rubi" presenterade hon sig med en snabb svepning med svansen. 
     Hennes blick följde valpens när denna verkade leta efter dem i vimlet av vargar. Hon hoppades inte att han skulle få hemlängtan mitt i allt och panika. Men valpen verkade rätt tuff, påminde en del om henne själv i den åldern. "Jag kan hjälpa dig att hitta dem, oroa dig inte" sa hon med en lätt knyck på axlarna. "De kommer inte ens märka att du varit borta, ninja-style" flinade hon snett. "När jag var i din ålder var jag proffs på att försvinna iväg på egna äventyr, varken mamma eller någon av barnvakterna märkte någonsin något"
     Hon betraktade valpen när han åt, slickade sig om munnen. Pajen såg otroligt god ut. "Erkänn att det är typ det godaste du ätit, hm?"

De få sekunderna som förflöt mellan det att han sträckt fram sin tass till dess att hon äntligen besvarade klappen kändes nerviga och evighetslånga. Han ville inte egentligen erkänna hur viktigt och betydelsefullt det var för honom, och han kände sig nästan löjligt glad även om hon verkat skratta bort det som något lite trivialt och valpigt. Men han fick sin klapp! Det var vad som räknades.
Honan presenterade sig till sist som Rubi, och han var noga med att lägga namnet på minnet om de skulle träffas någon gång i framtiden. Kanske för fler äventyr och pranks.
Den plötsliga oron som hade infunnit sig för familjen höll sig kvar trots honans lugnande ord, fram tills att ett specifikt ord ryckte honom ur sina tankar helt och hållet och han vände häpet huvudet och blicken mot henne igen. Resten av hennes ord uppfattade han inte ens.
''Ninja... Vänta, hur vet du att jag är en ninjavarg?''. Han var för tagen av det hela för att inse att det helt enkelt skulle kunna vara ett sammanträffande. 
Hade hon iakttagit dem? Kanske spionerat? Var allt det här en stor plan för att få bort honom från familjen och flocken? Tänk om hon inte hjälpte honom hitta dem, han visste ju inte vägen hem! Vad skulle han då ta sig till? Om han aldrig fick träffa sina syskon eller sin mamma igen? Hans allra käraste mamma som han smitit ifrån utan att tänka efter. Nu saknade han henne.

Rubi såg in i hans ögon med sina rubinröda. Hennes blick smalnade av lite när han nämnde att han var en ninjavarg. Hon kunde inte låta bli att ta chansen att jävlas lite.
     "För att jag spionerat på dig i flera timmar, lärt mig allt om dig, sett till att du kommit ifrån din familj och nu ska jag-" hon talade med sin mest överdrivna, spökliga röst. En sådan som man använder när man läser en riktigt klyschig spökhistoria. 
     "- äta upp dig!" Hon knuffade med lätthet omkull valpen och borrade sedan ner sin nos i hans fluffiga mage. Kittlade honom så gott hon bara kunde medan ett lekfullt skratt lämnade hennes bröstkorg. Hon drog undan nosen och såg på honom. Han var rätt gullig med paj i hela ansiktet. Var det moderskänslor hon kände? Nä, fy. 
     "Nä, jag hade ingen aning om att du var en ninjavarg. Men nu vet jag. Men jag är grym på att hålla hemlisar om du inte vill att resten av världen ska veta" lovade hon.
     "Kom, nu letar vi reda på din familj hörru"

Svaret oroade honom till en början, men allt eftersom hon talade så insåg han mer och mer att hon skojade, och rätt som det var så puttade hon omkull honom och kittlade hans mage. Ett sprudlande skratt lämnade den lille där han nästan fick kippa efter luft så som det kittlades. Men det varade bara precis lagom länge så det inte blev för jobbigt, Rubi hade bra timing.
Han låg kvar på marken en liten stund extra och hämtade andan medans hon fortsatte att tala, men då hon avslutade med en uppmaning om att de skulle söka upp hans familj så hoppade han upp på tassarna igen.
''Du är bra du, Rubi'' sade han vänligt samtidigt som de började gå tillbaka mot folksamlingen. Det menade han, han hade haft så roligt, och hon hade hjälpt honom så mycket.

Den unga valpen återförenades med sin familj, med en rejäl utskällning till följd så var de ändå mest glada att han var oskadd och tillbaka. De skulle aldrig få veta vad han hittat på, eller med vem. Han hoppades de skulle träffas igen någon gång. Han tittade ut i folksamlingen där han kunde skymta honans vita päls försvinna bort. Mystisk och cool.

Avslutat