Hur skulle man beskriva känslan av en själ som slits itu? Det var omöjligt. Det var värre än att kvävas, än att brinna, än att huggas, spetsas, lemlästas. Det var värre än att dö. Det visste hon. För Varya hade dött, och inte ens det kunde börja jämföras med det här. Det här var värre än allt det nämnda sammanlagt, tusen gånger om.
      Varya hade inte kunnat ta ett riktigt andetag sedan hon först hört orden. Aurora är död. Till hennes förtret behövde hon inte andas för att leva. Visst, lungorna kändes som de skulle explodera, men det fick inte ens tanke. Allt hon visste om smärta var obetydligt. Inget kunde mäta sig med det här. Hur kunde något som inte längre fanns göra så ont?
     Aurora är död. Död. Hon är död. Varya snubblade och kollapsade in i en husvägg. Hon visste inte vart hon var, mer än någonstans på Civitas gator. Hur hade hon hamnat här? Hon är död.
      “Vänta, vänta på mig. Jag kommer.” Var det inte hon där borta i vimlet? Hon var alltid så otålig, precis som en lillasyster skulle vara. Ändå, ändå var hon så mycket mer än det. Mer än en lillasyster, mer än familj. Aurora var ju hennes hjärta, hennes kärlek, hennes liv. Hon var allt, och mer än så. Hur kunde hon vara borta? Hur kunde Varya vara kvar? Det var inte så det skulle vara. Det var fel. Inget spelade längre någon roll om Aurora inte längre fanns i världen. Hon är död.
      “Du lovade ju.” Det fanns inget kvar längre. Livet hade tappat sin sista gnutta färg och hon hade blivit ihålig. Hur lyckades hennes kropp ens hållas ihop när hon kände sig själv smulas sönder under tyngden av döden? Av dödligheten. "Vi är bara dödliga, trots allt." Vilken lögnaktig tröst det hade varit. Som att det funnits något efter livet som skulle vara värt mödan. Som att det funnits något förutom henne som fått livet värt att genomlida.
      “Aurora.” Hon är död. Var det såhär det var att älska på riktigt? Då hade hon aldrig älskat någon annan än henne. Inte Even, inte Grendel, inte Kolzak, inte ens sina barn. De var bleka skepnader i ett annat rum. För allt hon kunde se var Aurora, allt hon kunde känna var tomrummet av henne i hennes svärtade hjärta. Hon skulle offra dem alla för en sista glimt av henne. Hon hade redan offrat allt för en stund med henne, och hon skulle gjort det igen, och igen. Men de skulle aldrig ses igen. För Varya skulle inte ens kunna nå henne i Chaibos grottor, och det var det värsta straffet hon någonsin skulle få. Ändå kunde hon inte ens ångra det; för hon hade fått lite mer tid med henne. Och tid med Aurora var allt som någonsin spelat roll. 
     “Jag älskar dig. Alltid ohämmat.” De hade aldrig behövt ord. Det var som att deras hjärtan alltid sammanstrålat. Som att de haft en direkt länk till varandras själar. En överjordisk kärlek. Varya hade alltid avskytt livet. Hon hade hatat dess vidriga, ruttna sätt. Men hur kunde hon? Hur kunde hon vara så otacksam, när hon trots allt fått det vackraste det någonsin skulle kunna erbjuda? Det vedervärdiga livet hade trots allt varit värt det, för Varya hade fått spendera det med Aurora. Sin tvillingsjäl. En syster vars band var starkare än det som någonsin kunde skapas av blod. De hade aldrig behövt ord, men ändå var hennes tröst det enda hon ville höra nu.
     “Lämna mig inte.”