Lynn sitter på fällen bakom mor. Kora sitter och sorterar ut ett gäng silversmycken hon har lyckats byta till sig. Lynn kikar fram och ser nyfiket på glittret. Kora berättar samtidigt om det fina i byteshandel. Att de kan klara sig genom livet om de har saker och ting att byta med. På så sätt kan de samla på sig de förnödenheter de behöver. Lynn lyssnar fokuserat och tar till sig varje ord. Hon nickar då och då när modern frågar henne om hon förstår eller om hon fortfarande hänger med i berättelsen.
Smyckena är snart sorterade och har placerats ut på fällen. Nu får de bara hoppas att förbipasserande finner intresse i dem. Saker som glimmar har sin tjusning. Men kanske hade det varit bättre om de kunde erbjuda mer användbara varor som läderhantverk eller mat. Lynn nickar igen och visar modern att hon förstår vad Kora berättar för henne.
Senare på kvällen samlar Kora ihop smyckena och placerar dem i en läderväska. Fällen viker hon ihop och packar ner i en säck. Läderväskan med smyckena ger hon sedan till Lynn att ta hand om medan hon själv bär säcken med fällen i. De behöver söka skydd för natten och söker sig till något värdshus där de kan få hyra rum. Lynn bär väskan med smyckena och ser sin uppgift som ytterst viktig. De fick några smycken sålda eller utbytta och förhoppningsvis kan de ha råd att hyra ett rum för natten. Kora säger att det kan vara väldigt farligt att sova ute om natten. Man vet aldrig vad som lurar i skuggorna.
De går genom en mörk gränd och Lynn följer i hennes mors spår. Plötsligt stannar Kora upp och Lynn vandrar rakt in i hennes bakben. Valpen hamnar på ändan och ruskar på huvudet. Lynn känner den välkända känslan av dimma omkring sig. Nackhåren reser sig och hon hör Kora ropa "Spring!" Lynn vänder helt om och börjar springa. Hela tiden ger hon ifrån sig lätta klickande ljud, skickar ut ljudvågor för att inte råka springa in i något. Lynn springer så fort hennes små ben bär henne och hon stannar inte förrän hon befinner sig långt in i staden. Vart hon är vet hon dock inte. Hon vänder sig om. "Mamma?" Hon pratar lågt. Öronen vippar fram och tillbaka. Hon får inget svar. "Mamma!" Hon ropar lite högre. Fortfarande inget svar. Hon hör steg i närheten och ovissheten över vem det kan vara gör att hon klickar sig fram till en mörk gränd där hon gömmer sig. Hon stannar där tills hon inte hör fotstegen längre. Valpen kliver fram. "MAMMA!" Hon ropar så högt hon kan.

[Öppet för vem som helst]

Han hade tappat bort Illyas i vimlet, men det gjorde inte så mycket, de skulle hitta varandra igen. Eller snarare, han skulle hitta Illyas igen. Men till dess skulle han ta in allt Civitas hade att erbjuda. Så skrek någon plötsligt till, högt, i gränden vid sidan om honom och även om han aldrig skulle erkänna det hoppade han högt. Med stirrig blick sökte han efter ljudets källa och fann en liten, ensam, ljus valp. Han rynkade på nosen. Han tyckte inte om valpar. Hade aldrig gjort, skulle aldrig göra.
    "Men jösses, flicka lilla," började han med avsmak i rösten, sedan slog en tanke honom.
Det fick att höra fnittret i hans röst när han öppnade munnen igen, och det var tydligt att han hade något roligt han ville berätta.
    "Du skulle ju kunna väcka döda så som du skriker."
Ett rungande skratt lämnade honom. Ibland var det rent fantastiskt vad fyndig han kunde vara!

Till sist var han tvungen att lugna ner sig lite. Hade han haft en kropp var han helt säker på att han hade fått ont i magen av sitt egna skämt.
    "Jag är ett geni," skrockade han tyst innan han harklade sig. "Men ja. Varför sitter du och skriker i en gränd? Har du inget bättre för dig?"
Fanns det inte någon som kände någon typ av ansvar för sin gaphals?

Öronen stryker sig mot nacken när någon tilltalar henne. Hon hade hoppats på att hon var osynlig i gränden, men så var inte fallet. Lynn står ändå kvar en stund och lyssnar på främlingens röst. Vågar först inte yttra sig. Lynn insåg att hon höll andan. Men främlingen skrattar. Inte på något elakt vis utan som någon som tror dennes egna skämt är roliga. "Har du sett min mamma? Hon är en dimmvarg. Vit med lockig päls". Lynn höjer hoppfullt nosen och försöker lokalisera främlingen med några klickande ljud. Men hon finner inget framför sig, så hon vrider lite på sig. Testar några klick omkring sig, men stöter inte på något som kan förklara för henne vart främlingen befinner sig. Förvirrat vrider hon på huvudet åt båda hållen, snurrar runt och vrider på huvudet igen. Hon nosar i luften för att försöka få fatt i främlingens doft och öronen lyssnar efter ljud. Ingenting. "Jag har gått vilse". Erkänner hon och hoppas på att främlingen är kvar och inte har gått igen. Lynn har lärt sig att inte lita på främlingar. Men just nu är hon helt ensam. Hon vill väldigt gärna finna sin mor igen. Då är det lättare att be om hjälp.