Busigt kröp Lÿs närmare sin bror. Hon försökte att vara tyst, likt ett rovdjur som smög på sitt byte, men flera grenar knakade till och löv prasslade högljutt under henne. Det låtsades hon inte om dock, utan hoppades att Mörkö var fullt upptagen med att leka med den fula paddan som låg framför honom.
    Med ett litet skutt hoppade hon upp i luften och landade framför sin bror med ett busigt leende. Svansen viftade glatt bakom henne och hon gav honom en lekfull blick.
    “Vad gör du med paddan?” Hennes röst var retsam och hon sträckte ut tungan gentemot honom samtidigt som hon blickade nedåt. Paddan såg på henne med stora ögon. “Den ser lite ut som dig, brorsan!"


[Mörkö]

Mörkö låg platt på mage och stirrade intensivt på djuret han hade framför sig, och det stirrade tillbaka utan att ens blinka. Svarta ögon mot blekt gula. Paddan var osedvanligt stor, och knubbig där den satt på sin lilla sten. Huden var alldeles fuktig och knottrig. Mörkö var så upptagen med att stirra att han inte hörde sin syster komma förrän hon stod emellan honom och det lilla djuret. Förvirrat blinkade Mörkö när han slets tillbaka till verkligheten, och han stirrade upp mot systerns omaka ögon.
"Va? Isåfall är den ju lik dig, också," svarade han sakligt och sträckte också ut tungan. "Du är lika skelögd som den iallafall. Vet du ens vad det ordet betyder?"
Han gav henne en viktig min medan han satte sig upp.

Lÿs fnös åt hans svar. Hon tyckte om att retas med andra, men så fort dem retades tillbaka blev det inte lika roligt längre. Och hon var tvungen att erkänna att hon faktiskt inte visste vad skelögd betydde, men det tänkte hon minsann inte berätta för Mörkö. Då skulle han skoja med henne, och sen skulle han skvallra för syskonen och så skulle de reta henne tillsammans.
    "Klart jag vet va de betyder", svarade hon tjurigt och blängde på honom när han satte sig upp. "och du och jag är inte lika." Vilket inte var sant. Lÿs hade svårt att se likheterna mellan hennes och Mörkö, men faktum var att de var nästan identiska med ett fåtal skillnader.
    "Du är både fulare och dummare än mig", konstaterade hon och nickade instämmande åt sitt egna påstående. "till och med mer än paddan."

Mörkö gav sin syster en skeptisk blick. "Jaså? Vad betyder det då?"
Efter följde en förolämpning så stor att Mörkös mun föll öppen. Han såg kränkt på henne, och sedan rynkade han pannan i en sur min. "Det där är inte sant! Du är så dum, Lÿs!"
Mörkö räckte ut tungan igen. "Vänta tills mamma får höra att du sa så där. Då kommer du få skäll."

Lÿs valde att ignorera hans fråga. Hon fnissade lågt åt hans kränkta min och tog ett litet kliv närmare honom. Den tvådelade färgen släppte inte hans svarta blick, och retsamt såg hon på honom. 
    "Men åh, ska du gå och gråta hos mamma igen?" Hennes röst var låg och hon putade lite med läpparna och lade huvudet på sned som för att visa sitt medlidande. Det enda hon egentligen väntade på nu var att Mörkö skulle få för sig att brotta ned henne, eller springa iväg.

Men åh, ska du gå och gråta hos mamma igen?
Mörkö stirrade trotsigt på henne. Hon var så himla dum! Kom och tro han skulle grina över en sån småsak? Det fick Mörkö att koka och han ställde sig upp så att han argt kunde stampa i marken. "Jag gråter inte!" protesterade han. "Låt mig va!"
Utan att säga något mer vände han om och sprang, och lämnade sin syster ensam med paddan.

[Avslutat!]