De två valparna brottades lekfullt med varandra, högg här och var utan att riktigt använda tänderna. Efter ett par minuter övergick matchen till en mer brutal lek, och det fick adrenalinet att pumpa hos dem båda. Lÿs irriterades över det faktumet att Mörkö var större och starkare än henne, så med ett vrål slängde hon sig över honom. Han föll omkull och med en hård duns landade han på ryggen med Lÿs över sig. Hon var snabbt framme med sin tass vid hans strupe och ett flin spred sig på hennes läppar. Hon hade vunnit.
    "Hur känns de att förlora mot en som är-"
    I samma sekund som Lÿs mötte sin brors skärrade blick insåg hon att det hade gått för långt. Det stod spritt i Mörkös ansikte att han vara nära till gråt, och aningen förvånad över sin egna rå styrka backade hon långsamt undan från honom. Hennes ögon var stora och munnen halvt öppen. 
    "Ööh, är du okej?", frågade hon försiktigt.

Tassen mot hans strupe trycktes så hårt. Han hade ont i ryggen efter Lÿs hårdhänta manöver och kippade efter luft medan han sprattlade på rygg.
     "Ööh, är du okej?"
"Nej!" hostade Mörkö med gråten i halsen och rullade över på mage, vände bort huvudet så Lÿs inte skulle se hans tårar. Han kunde andas igen men han hade ont i strupen. Det kändes som om den mosats eller något. "Vill du jag ska dö, eller? Vill du döda mig? Det gjorde ju ont!"
     Han blängde nu på sin syster med svarta, glansiga ögon som var vätta av tårar. Det dröjde inte länge innan de strömmade fritt nerför hans kinder. Han kunde inte stoppa dem.

Lÿs bet förskräckt ihop sina käkar när Mörkö svarade nej. För några sekunder övervägde hon att springa iväg och hämta mamma. Kanske hade han skadat sig allvarligt? Då skulle hon aldrig förlåta sig själv. Det hade bara varit en lek, ingen av dem hade menat att gå för långt.
    Hans fråga fick henne att rygga tillbaka och med stora ögon mötte hon sin brors glansiga blick. Genast började hon att skaka på huvudet vilket fick de långa lockarna att röra sig i takt med de hastiga rörelserna. I vanliga fall hade hon slängt ur sig en elak kommentar över att han var en sån lipsill, men nu när hon insåg allvaret i situationen valde hon att låta bli.
    “Men vad är det du säger?”, utbrast hon förtvivlat. “jag vill inte döda dig, såklart jag inte vill det”, Lÿs tog ett par kliv närmare sin bror. “jag vet inte… jag vet inte vad som for i mig, förlåt.”
    Gråten hade letat sig upp ur halsen på henne och darrigt vände hon bort blicken och lät den fästas på hennes små tassar.
    “Jag vet att jag kan vara elak och hårdhänt”, mumlade hon lågt samtidigt som hon lutade huvudet försiktigt mot sin bror. “men det är bara för att jag tycker om dig... det vet du väl? Likadant med Rök och Åska.” 

Mörkö gav sin syster en misströstande blick. Han snörvlade till. När det värsta av smärtan lagt sig var det enklare att hindra tårarna. 
     "Psh..."
När hon började gråta var det som om hans ilska mjuknade. Mörkö fattade inte varför, det var ju han som skulle vara ledsen, inte hon. "Äsch... grina inte över det, okej?"
Lite tafatt la han sin tass på hennes panna. "Du kan inte hjälpa att du är så klumpig."

Det drog i Lÿs läppar när Mörkö pratade igen, men det ersattes snabbt av ett lätt förolämpat uttryck. Varför var han tvungen att slänga ur sig en sån kommentar nu? När de faktiskt hade ett lugnt och fint moment tillsammans?
    “Jag är inte klumpig!”, utbrast hon högt och knuffade undan honom. "Om någon av oss är det, så är de du!" Ett litet skratt lämnade henne, för att försäkra honom att hon inte tagit illa upp på riktigt. Och så var balansen återställd.

[Avslutat]