Till en början, medan de fortfarande avlägsnade sig från platsen, låg en tystnad emellan dem, men den skulle inte vara länge. Blair såg sig över axeln för att se så den påstridiga drakvargen inte följt efter, och mötte sedan Varyas blick med ett leende.
     "Varya, min allra vackraste vän, hur mycket fruktdryck har du fått i dig?" Leendet blev bredare. Om än att ruset hon uppvisat tidigare verkade ha lagt sig något fanns det fortfarande en lycksalig aura över henne. Det var extra tydligt för Blair, som vant sig vid att se henne melankolisk som bäst. "Eller är det svamp?" Han skrockade, och nickade sedan upp mot Civitas högre delar.
     "Kom, ska jag följa dig hem? Det är sent." Även om Blair inte kunde avgöra om Varyas goda humör kom enbart från något berusningsmedel eller om hon faktiskt mådde bra, värmde hennes glädje hans hjärta. Han dröjde med att ta upp frågan om Molok för att inte förstöra hennes goda humör. Även om det var brådskande var hon en fantastisk distraktion.

[Utspelar sig efter Ett annat jag]

“Fruktdryck!” utbrast hon i ett fnitter. “Om du bara visste.” Hennes steg var fortfarande svajande när hon slöt ögonen för att njuta av värmen som fortfarande kittlade i hennes muskler.
      “Hem?” Varya slog upp ögonen och stannade tvärt. Leendet var fortfarande klistrat över hennes bleka, ärrade anlete. “Åh nejnejnej,” hon skakade på huvudet, “dit kan vi inte gå. Min son soooooooveer,” hon fnissade till igen och såg med på honom med en blick som glittrade av busighet. “Schhhh,” hyschade hon. Bara ett hjärtslag efter skrattade hon högt och hjärtligt. Det ekade mellan de tomma gatorna.
     “Du varit borta så länge vet du,” sade hon och plutade med läpparna i ett sorgset och anklagande uttryck. “Jag orkade inte vänta på dig längre, så jag skaffade mig en med någon annan.” Leendet som bröt fram var skämtsamt och vilt.
      “Nästan som ett helt liv passerat sedan dess.”

"Om du bara visste." Han lät kommentaren passera, även om den väckte en viss nyfikenhet inom honom. Det var något, utöver ruset, som inte riktigt stämde ihop med den Varya han lärt känna, och han kunde inte riktigt sätta fingret på det. 
     När Varya stannade gjorde Blair det med. Han såg på henne med huvudet på sned och ett lika snett leende. En son? Hennes skratt ekade i natten, och även om han inte fann samma humor i det som henne kunde han inte låta bli att le bredare.
     "Du har varit borta så länge vet du", och Blair fick väl hålla med. Han hade varit överallt och ingenstans ett tag nu. När Varya pratade vidare skrattade Blair till, ett eget skratt att studsa mellan väggarna. Vem denna någon annan kunde vara visste han inte, men han hoppades att valpen ärvt Varyas skönhet.
     "Någon annan? Jag var alltid säker på att Yrjö skulle spela ut mig förr eller senare, men nu byter du mig mot vem som helst?" Han höjde på ögonbrynen, men kunde inte hindra ännu ett kort skratt. Att skämta om sin döda partner kändes som en försvarsmekanism, ett sätt att röra sig framåt i läkningen, och Blair kände sig lättad när han faktiskt klarade av det. Han hade inte tid för gamla sorger.
     "På tal om ett liv för länge sedan", började han, och höll tonen lättsam för att inte behöva tynga hennes goda humör. "Du har inte sett Molok nyligen? Eller hört något om en vit fakarg?"

Varya skrattade högt åt hans svar, kanske för att dölja skammen och smärtan som rördes upp vid namnet. Hans frånvaro lös fortfarande stark mellan dem och skulle alltid göra.
     “Vad kan jag säga? Jag har också behov. Närhet och kärlek är en tuff vara att komma över. Inte som fruktdryck.” Varya gav honom en djup blick. De båda hade förlorat någon som kanske varit deras chans på äkta kärlek. Även om hennes inte var död, så var hon nu det. Hon fnittrade till.
     “Molok, åh, nej,” hon ruskade löst på huvudet. “Nej, jag har inte sett honom på alldeles för länge.” Hon funderade för ett ögonblick.  “Och jag kan inte säga att jag hört något… ” De blå ögonen smalnade av i en suspekt min.
     “Är han borta? Vad har hänt, Blair?” En skör ton av oro lyckades ta sig fram, trots hur rusets salighet dämpade de allra flesta negativa känslorna.

Sannerligen var det det. Det var tur att Garn fanns med honom, men inte ens brodern kunde alltid ersätta. Blair saknade att dra in en liten varm kropp i sin omfamning, eller att känna hur hans kropp passade perfekt med en annan. Men Yrjö var borta, och det tjänade inte till att drömma. Inte nu, när han var på väg att förlora en till.
     "Ja", svarade han lågmält, och kunde inte förmå sig att höja vare sig blick eller röst. "Jag vet inte- jag var iväg några timmar, och sedan var han borta." Han berättade i korta drag om den första attacken, och om hur Molok hade varit skadad. Ett lätt byte. " Jag hittar honom inte, men vi måste- vi måste, Varya- Jag- Jag klarar inte en till." Han bet ihop, och en flamma av ilska tändes inom honom. "Jag ska hitta honom. Jag ska fixa allt. Det är mitt ansvar. Jag ska hitta dem, och få dem att lida. Sen ska jag ta med honom bort." Han ville säga hem, men ärligt talat hade de inget hem. Var skulle det vara? Civitas? Blair hatade staden. Han kunde inte se den som annat än trång och fylld av ormar. 
     "Oroa dig inte." Tomma ord, kanske riktade till han själv lika mycket som till Varya. "Jag ville bara höra om du visste något. Det är inte din börda att bära. Han är min bror, och jag ska hitta honom."

Varya lyssnade i tystnad. Hennes tankar var fortfarande bångstyriga och spridda när hon gjorde sitt bästa för att försöka minnas detaljer som kanske hörde samman med det han berättade. De hade just vandrat upp för den sista trappen när Varya stannade honom igen.
      “Blair,” hon fångade hans blick och höll den allvarsamt, “han är min vän också. Jag hade följt med dig, om-” hon såg bort, en menande blick åt sin boning, men tanken vilade hos hennes son, “om det inte vore för att jag har honom nu.” Deras ögon möttes igen och hon log försiktigt.
       “Jag ska hålla mina ögon och öron öppna. Jag har 2 par av varje nu,” hon log bredare igen. “Dom är inte så dum, vet du,” sade hon och höjde ögonbrynen med ett fnitter. “När du hittar honom igen, kanske du borde ta tag i ditt eget liv. Slå dig ner, ta det lugnt. Det förtjänar du.” Tonen var retsam, men det fanns en genuin värme i den likaväl. Även om det var ett försiktigt försök att lätta stämningen så menade hon det.

"Jag vet", svarade Blair mjukt. Han var tacksam för vänskapen han funnit i Varya, och hennes lojalitet värme hjärtat. Han var inte ovan vid tanken på att leta ensam. Det hade alltid varit så. Dessutom hade han Garn.
     "Slå dig ner, ta det lugnt. Det förtjänar du." De hade stannat, och Blair såg ut över Civitas innan han såg på henne igen och log.
     "Ta det lugnt?" Han fnös. "Sånt vet jag inget om. Men jag lovar, när jag hittar Molok ska jag hålla mig ur trubbel. Jag tror till och med jag vet hur." Han höjde ett ögonbryn. "Har du varit i Yanamore?"

För ett ögonblick såg Varya uppriktigt förvånad ut, men det försvann med hennes lätta fnitter.
       “Nej, det har jag inte,” erkände hon men såg inte speciellt uppgiven ut, “men jag har hört.” Hon skrattade tyst för sig själv, som om hon kommit på något roligt innan hon lät blicken svepa ut över staden. Ljudet från avlägsna tassar och röster så låga att hon inte kunde urskilja vad som sades fyllde hennes tystnad. Det var aldrig riktigt tyst längre.
      “Vad finns i Yanamore som lockar även den friaste fågeln att slå sig ner?” Hon såg på honom tankfullt.

Blair log. Han menade inte att vara hemlighetsfull, men hade samtidigt inte ett helt svar på frågan. Samtidigt som han var övertygad om att Varya skulle förstå hade hon inte haft samma vandrarlivsstil så länge som honom. Det var jobbigt att lämna platser, men ännu jobbigare att stanna när det inte fanns något att stanna för. Men...
     "Ett hem, kanske", svarade han och sneglade ner mot sina tassar. Benen var ärrade, men det var inget jämfört med resten av honom, det visste han. Ett hem, kanske. Han var inte säker på om det skulle kunna bli vad han önskade, men han var villig att försöka. Efter att allt var över. "Frihet blir så lätt flykt, har jag märkt."

Varya betraktade honom eftertänksamt innan hon sprack upp i ett krokigt leende.
     “Jag har aldrig trott på långdistans, men för dig gör jag ett undantag.” Hon fnissade återigen innan hon ledde dem vidare över gatan mot hennes boning. Noga med att stanna en bit bort för att Maksim inte skulle höra dem gav hon honom en lång omfamning av farväl, och försäkrade honom om att hon hörde minsta lilla om Molok skulle hon leta rätt på honom.
     “Jag önskar dig all lycka. Ta hand om dig nu.” Med det försvann han in i natten igen.

[Avslutat]