Döda skogen stod i full brand, och de hade tvingats ta vägen genom Lavaöknen för att undvika lågorna. Blair, som enbart hade dåliga minnen av platsen, var märkbart oroad, men inga zombies syntes till. Kanske hade bristen på mat fördrivit dem.
     De hade hittat en plätt att sova på. Marken var varm, men brändes inte, och när en sval brist svepte genom området var den skön att ha. Blair justerade då och då vinden som svepte förbi så att de skulle slippa rökluften från skogen. Den syntes klart nog i horisonten.
     "Garn", började Blair sakta efter en stunds tystnad. "Du vet att du är min bror, eller hur?" Han såg honom djupt i ögonen. "Du är min bror, och jag skulle göra allt för dig. Men jag har även förlorat min andra bror nu, och jag skulle göra allt för honom också. Så-" Han tvekade. "Kan du förlåta mig? Om jag syndar för hans skull, så som jag skulle syndat för dig?"

[Utspelar sig under branden i Döda skogen]

  "Syndat?" Garn mötte honom med ett frågande uttryck. "Vad menar du Blair? Du vet att jag gör allt för dig, allt och lite till. Vill du hjälpa din bror finns jag här för dig, och honom, men allra mest för dig." Gråblodet pressade sig själv upp från sin liggande position på marken och vandrade lojt bort till den mindre fakargens vänstra sida. Han drog in bakbenen under sig och såg ner i djupet av vännens gröna ögon. 
  "Det vi gjorde mot månvargarna kändes inte... riktigt okej, du vet, men jag skulle göra om det flera tusen gånger till för din skull." Garn log, något trött men genuint. Det hade varit en lång dag och att de kommit så nära branden som de hade gjort hade ärligt talat jagat upp honom lite. Eld var obehagligt.
  "Du är min bästaste vän och bror. Jag står alltid bakom dig, vad det än är." Han sänkte nacken, lutade sig närmre sin lillebror och gav honom en ordentlig slick - från hakan upp över öronen, på Blairs vänstra sida. Garn fnissade och leendet som legat i hans anlete breddades till sitt yttersta.

"Det vi gjorde mot månvargarna kändes... inte riktigt okej."
     Blair skrattade trött och glädjelöst. Han var egentligen rätt obrydd - mycket av det som den hanen hade gjort mot honom under attacken hade börjat bli som vanligt igen - men just det kunde han hålla med om. Trots Garns tvekan var hans fortsatta ord varma att höra. Även om Blair inte visste säkert vad framtiden hade planerat för dem anade han oråd, och vännens stöd var allt som spelade roll.
     Ett litet leende flimrade över hans läppar när Garn slickade honom, och han kände lukten av den där insekten som han bestämt hävdat att Garn inte borde ätit. Han stönade, skrattade till och gav brodern en knuff. Det allvarliga ögonblicket låg bakom dem, och Blair fokuserade istället på att försöka brotta ner Garn - ett fåfängt försök som brodern bara gick med på för att vara snäll. Deras skratt fyllde nattluften.

[Avslutat!]