Adena hade hållit sig i utkanten av den samlade truppen som rörde sig norrut i landet med Blair och hans syster i täten. Dels för hennes egen skull, men framförallt för de andras säkerhet. Inte för att hon brydde sig om den; skulle någon råka komma i hennes väg så var de deras fel - inte hennes.

Mossan under hennes tassar var fuktig och kall, då solen ännu inte klättrat tillräckligt högt för att åtminstone låta lite av sitt ljus sprida sig över platsen. Istället var det mörkt och kyligt. För tillfället var det uppehåll, men det hade regnat stora delar av natten och än var de stora träden fulla av vattendroppar. Adena gillade det inte, vattnet och regnet var likt hennes svurna fiender. De blöta regndropparna från det stora träden gav ifrån sig ett fräsande ljus samtidigt som vattnet förvandlades till ånga på grund av hennes varma kroppstemperatur och en rynka spred sig i hennes ansikte. Det öppna såret i hennes käke hade läkt bra samt utan komplikationer och den väldiga smärtan var som bortblåst. Ibland kunde hon sakna den; då smärtan hade fått henne att känna sig vid liv, brinnande.

En gren som knäcktes fick henne att snabbt vända huvudet åt vänster samtidigt som hon spetsade öronen och lät svansen peka rätt uppåt. Ett djuriskt flin spred sig på inferons mörka läppar när hennes blick landade på en främmande individ. Var det än utav gruppens medlemmar, eller var det en enskild individ som hade trampat rätt i djävulens fälla?

  "Oj." Utöver hennes kroppshållning så spelade ett underligt uttryck i honans anlete. Ett han inte riktigt kunde placera, men det såg inte så snällt ut. Kanske att han överraskat henne mitt i något? Han visste själv med sig själv att han kunde bli butter om någon störde honom när han försökte koncentrera sig på en uppgift.
  "Jag tror inte vi sagt hej än." konstaterade han med en gemytlig ton och ett brett leende. "Hej! Mitt namn är Garn, kompis till Blair." 
Efter att ha stannat till när han upptäckt hennes skepnad bland trädstammarna satte han åter kroppen i rörelse, nu i riktning mot henne. Det fanns ingen mening med att stå och stirra mot varandra på den här distansen. 
Han hoppades kunna göra ett gott intryck med samtliga individer i gruppen. För sin bästa väns skull.  
  "Men jag antar att du också är det, kompis med Blair alltså, eftersom att du är med i hans grupp."
Han bjöd på ännu ett leende, ett som sträckte sig ändå upp till hans kinder och fick ögonlocken att pressas samman i en varm grimas. 
  "Blairs kompisar är mina kompisar." 

När hennes brinnande blick föll på honom, blev hennes kroppsspråk något mer avslappnad, men det var fortfarande på sin vakt. Det var Blairs kompis, vilket innebar att hon inte fick röra honom och just det fick henne att än mer vela göra det.
    En fnysning lämnade henne när hanen närmade sig henne, och leendet på hans läppar fick henne att buttert se på honom. Han var starkt byggd och i jämförelse till henne var han enorm.
    “Blairs kompisar är mina kompisar.”
    Adena knyckte på nacken och sträckte på sig i ett försök till att inte se liten ut bredvid honom. Ett rått leende kläddes på hennes mörka läppar och hon tog ett djupt andetag för att lugna sig själv. Skulle hon skada honom, visste hon att Blair aldrig skulle förlåta henne. Han hade varit tydlig med att de inte fick ge sig på varandra, för då skulle deras plan inte kunna uppfyllas.
   “Adena”, svarade hon och nålade fast hans blick i sin. “Jag och Blair är mer… bekanta. Men om han nu är din kompis, hur kommer det sig då att du inte vandrar med honom?”