"Du, Garn", började Blair stilla, en ton som var olik honom. De båda vandrade ett femtiotal meter framför resten av gruppen, och ljudet av deras röster var bara ett dovt mummel som blandades med övriga skogsljud.
     "Jag har tänkt på en sak. Du vet att vi kanske kommer behöva slåss senare, eller hur?" Blair hade förklarat i stora drag vilka skyldigheter gruppen skulle ha, men inga detaljer. Ännu. "Och det här uppdraget, det är väldigt viktigt för mig." Han såg upp mot sin vän, sin broder. "Men det är du också. Jag vill inte att du blir skadad bara för att du känner dig tvungen att fortsätta." Garn var väldigt lojal, och Blair hade själv upplevt hur den större blivit skadad på grund av det. I vanliga fall hade han bara uppskattat lojaliteten, men nu oroade han sig också över sin bästa vän.

Garn vandrade tyst intill vännens sida. Nöjd över att bara få vara i hans sällskap. Dom två. Tillsammans. Det var det enda i livet han kände-, visste var rätt.

'Du, Garn.'
 "Mm?" Något sömndrucken vände han blicken till Blair. I samma stund särade en enveten gäspning hans käft.
'Jag har tänkt på en sak. Du vet att vi kanske kommer behöva slåss senare, eller hur?'
"Ja. Det gör mig glad." Intygade han, nu något mer fokuserad än innan. "En till orsak för mig att få vara med dig och dina vänner." Han pausade kort innan han fortsatte. "Slåss!" Ett brett, tandat leende sprang fram över hans anlete. 
'Och det här uppdraget, det är väldigt viktigt för mig.' 
Flamman av självsäkerhet som brann i hans bröst svalnade vid orden. Garn fruktade att han inte skulle vara behjälplig på det plan som behövdes. Han ville absolut inte vara orsaken till att något så viktigt inte skulle kunna genomföras. Han ville inte vara en börda. Inte för honom. 
Garn nickade tydligt för att bekräfta det Blair sagt.
'Men det är du också. Jag vill inte att du blir skadad bara för att du känner dig tvungen att fortsätta.
"Jag vill fortsätta," inflikade han med en hint av desperation i rösten, innan han hastigt fortsatte. "Vill hjälpa dig och dina vänner - men främst dig så att du når ditt mål med det här. Det är viktigt för mig också, eftersom att det är viktigt för dig. Jag klarar mig. Det gör jag alltid." Han såg på vännen med uppspärrad blick för att en sekund senare vrida den upp mot himmelen. 
"Du är min bror, du är min måne - visar vart jag kan gå i mörkret."

Blair grimaserade. Han ville inte vara Garns måne, för månen var förrädisk och visade aldrig sitt fulla jag. Han ville bara vara Blair - öppen, ärlig och lojal mot sin broder. Det var svårt att vara mycket annat när bandet emellan dem vibrerade av kraft och liv, men fakargen hade alltid sett sig själv som något opålitlig. Kanske var han lite som månen ändå, trots att han avskydde tanken. Tiden för förändring var här, och Blair tänkte se till att han följde med. Det var slut på falska ord och syndiga handlingar.
     Blair hade känt Garns låga vackla till, och log försäkrande.
     "Jag tror dig", han nickade för att betona. "Jag tror du kommer hjälpa till, mest av alla kanske." Bara det inte kostar för mycket. Han ångrade halvt sina ord när han yttrat dem, men han visste också att Garn skulle ta det som en förolämpning om han försökte ta tillbaka dem. "Jag tror på dig." De sista orden var mest ett mummel, men Blair visste att de var hörbara. De gick en liten bit till, och fakargen ruskade fysiskt på sig, som för att skaka av sig konversationen.
     "Trivs du med gruppen?"