Vilken himla artig brud han råkat stöta på, då var det bara att anpassa sig. Mjukt bugade han till hälsning.
"Trevligt att råkas Dalia."
Svarade han med sin hövligaste röst, men kom av sig då honan fortsatte tala. Inte bara berömde hon hans utseende - stora ord för någon så tjusig som henne själv - hon sa även tillräckligt mycket tillräckligt vagt för att väcka hans omättliga nyfikenhet.
"Äsch den här gamla trasan"
Skrockade han kort, hänvisade till sin färgsprakande päls vars skönhet han såklart var fullt medveten om egentligen.
"Får jag fråga vad den rätta metallen är, innan jag låter dig gå. Eller än bättre, tillåter du mig göra dig sällskap så du kan visa mig?"
Han leende var stort och uppriktigt och svansen slog bakom honom.
"Är du en sån där metallbändare, jag tycker det verkar så otroligt häftigt nämligen, eller har du någon annan hemlig användning för metaller?"