Fritt att joina.


Den lilla varginnan vandrade lugnt bland det nya liven som sakta växte fram, helt otroligt att något så litet och skört kunde vara så vackert. Blommorna, eller ja knoparna, stack fram och snart var det dags även för dem att blomma ut och utstråla sin charm.

Ovanpå en bred, ganska slät och plattformad sten, hade nu Ruby lagt sig till ro och granskade omgivningen kring sig.
Fåglarna flög förbi, ganska nära henne och sjöng sin sång för nu var det parningens tid.
Våren, den tid på året hon älskade som mest. Då alla nya liv träder fram och återföds på nytt.
Ruby log varmt, önskade att hon också kunde flyga. Hon skulle ha tillgång till så mycket, se världen från skyn. Se allt liv i ett helt annat perspektiv.
"Ruby älskar höjder.." Mumlade hon för sig själv i sin ensamhet, och sanningen var att hon faktiskt älskade höjder, orädd som få var hon den gången hon stod och lutade sig ned från ett skyhögt berg uppe bland bergen och kollade ned. 
Hon minns att hon hade ropat "Ruby ser er!" där uppe ifrån, och det ekade, det ekade så ljuvligt av hennes lilla valpröst. 
Hon låg nu där på sin sten, trampade med tassarna i luften och lät tofsarna på hennes tassar dingla hej vilt, samtidigt som hon låtsades att hon gick på himmelen, nej, hon sprang på himmelen! Med sådan fart, ett stort leende och lite fnitter.
Ruby hade dock stängt sina ögon till slut och levt sig in i drömmarna att kunna flyga, men hon hoppades att snart skulle det bli till verklighet. Om hon så var tvungen att be till gudarna om att ge henne vingar. Hon trodde på alla de därgudarna där uppe, och han där nere, likaså hade hon respekt för dem.

"Ruby..flyger...flyyger.." Viskade hon sedan med slutna ögon och ett brett leende. Hon kände sig fri.