Hanarna, båda rosaröda i pälsen, andades tungt. De hade sparrats hela förmiddagen, och Tibasts ben kändes som gräs. Men han bet ihop, och pressade Durian bakåt med hjälp av sina horn. Tibast var snart fullvuxen, och han ägde en styrka som gjorde att de äntligen låtit honom få börja sparras med de vuxna. Där många andra tröttnade ägde Tibast en sällsam målmedvetenhet och en förmåga att pressa sig själv till det yttersta. Det gynnade honom ofta, även där han var tydligt underlägsen i erfarenhet och teknik.
     Efter ytterligare en kvart tog de paus. Tibast begav sig för att dricka, och noterade då en ljus gestalt på en av de lägsta nivåerna av läktaren. Nephania. Han hade noterat henne dagen innan, och dagen dessförinnan. Hade hon suttit där hela tiden? Han mötte hennes blick när han såg mot henne. Hm. Naturligtvis. Tibast förstod hur det låg till. Han var utan tvekan den snyggaste gladiatorn här, och det var ju otroligt attraktivt att se någon strida. Hennes upprepade närvaro var förståelig, och Tibast förstod precis, men... Visst, hon var väl söt, men lite väl simpel i färgen för Tibasts smak. Dessutom var hon ju bosatt i Civitas, och han i Skuggfall. Nä, det skulle inte funka. Han fick tacka nej, fast på ett artigt sätt, för Nephania var ändå hans mors vän.
     "Nephania", hälsade han dovt och log ett något släpigt leende. "Här idag igen?"

Den som påstod att fem valpar inte var svårt för två vuxna att hålla koll på hade aldrig tagit med dem till en plats där det fanns tusen olika, intressanta saker att titta på. Helst av allt skulle de tittas på samtidigt. Hon var däremot otroligt tacksam att Nilos och Evens alla valpar lyssnade förvånansvärt bra, även om det märktes väl att de ännu inte var så gamla.
    När de nått läktaren så att valparna tydligt kunde se gladiatorerna på nära håll hade hon blivit ombedd om att stanna kvar med de valpar som ville titta mer, medan Nilo tog de resterande med sig för att visa en annan del av arenan. Innan hon gick hade svartvargen, utan att ens försöka vara diskret, sagt åt henne att ha det så trevligt. Det fanns inte nog med viljestyrka i hela Numoori som kunnat förhindra de rullande ögonen som mötte hennes ord.

Nephanias blick pendlade mellan att titta på de tränande gladiatorerna och att hålla koll på Alonso och Prospero. Det roade henne något innerligt att se hur fascinerade de var över träningen. Då och då kunde hon se dem rycka till, som om de duckade för den attack som kom. Om inte Nilo sett det tidigare var det något hon behövde se, för det var alldeles för gulligt.
    "Nephania."
Hon fick söka ett kort ögonblick innan hon lyckades lokalisera den som kallat på henne.
    "Tibast," hälsade hon med ett mjukt leende. "Ja, idag var egentligen inte planerat. Men Nilos och Evens valpar ville så gärna se på när ni gladiatorer tränar."
Hon såg på de båda valparna vars svansar vilt viftade bakom dem när de såg någon de kände igen. Det var nästan nog för att göra vem som helst valpsjuk. Men bara nästan.

Tibast hummade. Visst. Han förstod hur det stod till. Hon skyllde på valparna, kanske för att dölja sina känslor. Det måste vara pinsamt, och han klandrade henne inte.
     "Såklart", svarade han med ett breddat leende. "Vem kan klandra dem? Det är ju en show." Han kunde spela med finfint, även om de båda visste vem som egentligen velat titta på showen. Stackars Nephania. Han tänkte inte plåga henne mycket längre. Törsten gjorde sig dessutom påmind, och han sträckte på sig igen.
     "Jag ska inte dröja mig kvar", han vände sig halvt bort. "Vi ses, Nephania." När han gick fick han använda all sin självkontroll för att inte se sig om. Det hade bara varit taskigt att ge henne falska förhoppningar - hon var trots allt Auroras vän, och han kunde inte leka så med hennes hjärta. Nä, hon fick nöja sig med att stirra på hans rumpa, och det var ju en syn i sig.