"Så det är hit han ska." I de avskalade gångarna ekade Auroras röst. Det fanns inget solljus, men det berörde henne inte. Hon hade skapat sitt eget ljus tills hon nått fram till Nephanias tillhåll. Vad vännen höll på med hade hon inte orkat förstå, men något var det. Allt hon kunde tänka på var att katakomberna var en mycket ensam plats. 
     Där Neph arbetade var förstås inte exakt dit Tibast skulle, men Aurora hade velat ha sällskap när hon äntligen tagit sig modet att kolla in gångarna igen för att kanske hitta en bra plats. Med lätt rynkad nos kikade hon på vännens arbete.
     "Hur går det?" Aurora undrade faktiskt - men det borde varit uppenbart för Nephania att hon sökte en distraktion.

Nephania såg upp från sitt experiment när Auroras röst studsade mot de nakna väggarna. Hyllorna Ivo hjälpt henne med gapade tomma, och tanken var att hennes glasburkar skulle upp på dem; hon hade bara inte kommit så långt ännu.
    "Hur går det?"
Med en suck sträckte hon på sig.
    "Långsamt."
Om sanningen skulle fram hade hon inte lyckats komma fram till jättemycket än så länge. Just nu försökte hon komma fram till om skelettet från en smittad kunde föra smittan vidare.
    "Jag vet i alla fall att det inte är luftburet."
På mjuka tassar gick hon runt stenbordet och tryckte försiktigt sin panna mot vännens. Hon var nog egentligen inte så intresserad av hennes likdelar, så hon tänkte bespara henne allt för mycket experimentpladder.
    "Vill du jag visar dig lite alternativ för var han kan vila?"
Aurora nickade endast till svar, och hon placerade en mjuk kyss i hennes panna.
    "Kom."
Nephania hade spenderat så pass mycket tid i katakomberna att hon vågade påstå att hon kunde hitta i dem med ögonen slutna. Och hon trodde sig ha den perfekta platsen för Tibast: ett rum där flera stenkistor gick in. En plats där ätten Stjärnsten kunde vila tillsammans för evigt.

"Vill du att jag visar dig lite alternativ för var han kan vila?" Det stockade sig i halsen, och Aurora förmådde bara att nicka. På skakiga ben följde hon efter sin vän, osäker på om hon skulle klara av att se på den plats där Tibast skulle tillbringa resten av evigheten.
     Det var en fin plats, det fick hon ändå erkänna. Även om den gapade ensamt och tomt var Aurora inte dummare än att hon såg potentialen i tomrummet, och det värmde hennes hjärta.
     "Det blir perfekt", fick hon fram med kvävd röst. "Verkligen, Nephie. Tack." Här skulle Tibast vila lugnt. Trots den insikten var Aurora stel i kroppen. 
     "Är det själviskt", viskade hon tillslut, "att jag inte vill ge honom sällskap? Jag klarar inte, Nephie. Jag kan inte förlora fler. Hellre att evigheten tar dem än det här-" Aurora snyftade till. Hon skulle dela evigheten med sin själssyster, men hon skulle inte klara av det utan Ivo. De hade pratat om att bli gamla ihop, men Aurora såg chansen att förbli unga, även om hon inte kunde säga det till honom.