Färden hem var som ett töcken. Arceus hade aldrig känt sådan hopplöshet som när nyheten nått dem om måntemplets undergång. Han ville hem – hem till sina syskon och familj – men väl hemma, bävade han inför sviterna. Vem som skulle möta dem och inte.
    Han visste vad som väntade när han gick mot helarnas avvarade plats – familjen hade varnat honom – men inget kunde förbereda honom på verkligheten. I skenet av månen som spillde mellan träd och lövverk, vilade han blicken vid en bekant form.
    "Lysmasken...", andades Arceus med lika delar sorg och vördnad vid synen av sin bror. Ögonen glimrade av ännu ospillda tårar när han lät blicken vandra från Aimos sargade kropp, till det nu tudelade måntecknet som en gång gett honom sitt smeknamn.
    Det var svårt att inte beröras vid tanken på vilket smärta brodern uthärdat – vilket ofantlig tur han haft. Om Arceus varit där kanske han hade kunnat... på något sätt...
    Han bröt ut i ett sorgset leende i takt med att tårarna spillde över, tankarna allt för övermäktiga. Med en stor, beskyddande omfamning mötte han upp Aimo och drog in honom i sin famn i ett hårt grepp.
     "Lögnare", viskade Arceus in i broderns päls. Han ville inte släppa taget. "Du sa ju att Ötamon var en harmonisk fristad för lata pösmunkar. Hade du tänkt roffa åt dig all spänning själv, va?"

[Bröderna delade några gråtmilda skratt och skämt för att lätta upp den jobbiga stämningen. Ace sov bredvid Aimo den natten, vakandes över honom. Avslutat!]