Det hade varit alldeles för mycket på alldeles för kort tid. Attacken i Måntemplet. Flera av flockens medlemmar som sluppit undan sagda attack med livet knappt i behåll. Deras mors död. Deras far som tydligen blivit avrättad av Hielo i Islagunen. Mivrias död i Skuggfall. Rakel som lämnat dem för Tenebris, dödat en varg, och bytt namn. Vid Gudarna, han kände sig alldeles matt. Det var alldeles för mycket information att bearbeta. Och han hade fortfarande inte tagit till sig allt. Vagt undrade han om han någonsin skulle göra det. Just nu kändes hela huvudet bara... luddigt. Så han hade gått undan en stund. Kanske kunde han bearbeta informationen han fått för ett par dagar sen till någonting som i alla fall inte fick honom att känna sig som ett enormt lufthuvud.

Med en frånvarande blick förde hans steg honom runt revirets gräns. Han hade gått den flera gånger tidigare i samband med patruller. Men då hade han vetat var han var. Nu hade han inte en aning. Melvin kunde inte ens se var han gick, men lyckades ändå undvika att snubbla på ojämn mark, stenar och rötter. Med allting som hänt, som han missat, hur kunde han ens försöka tänka på vad som fanns runt omkring honom? De hade förlorat både Teck och Thrar. Var inte Turbo nog? Och Rakel. Hans älskade, fina, högljudda syster. Han brydde sig inte om ifall hon bestämt sig för att kalla sig för Tyra eller Turi eller vad det var. För honom skulle hon alltid vara Rakel.
    Han gick plötsligt in i någonting som högljutt protesterade. Som för att komma tillbaka till verkligheten blinkade han till ett par gånger och försökte fokusera blicken. Framför honom stod någon som inte alls var nöjd över att ha blivit överkliven.
    "Förlåt." ursäktade han sig med fåraktigt röst och såg på Aimos alla ärr innan blicken fastnade. "Vi måste se till att hitta ett nytt öra åt dig, för sådär kan du ju inte se ut."
Ett halvhjärtat leende spred sig på hans läppar, och trots att skämtet gick att höra i hans röst var det som om det saknade färg. Aimo. Alla dessa ärr. Det skadade ögat, och örat som helt och hållet saknades. Han tyckte inte om att se någon som blivit som hans lillebror såhär skadad.