Lumo var egentligen inte helt säker på vad pappa eller mamma - främst pappa - skulle säga om att de var så nära revirets yttre gränser. En liten del av honom var heller inte säker på vad han själv tyckte om saken, men där fanns en överväldigande impuls att söka sig vidare ut i världen som var oerhört svår att motstå. Han kände till varenda hörn av reviret vid det här laget, trots att det ibland kändes ganska stort. Han kände till varenda sten, varenda liten bäck, varenda krokig trädstam. Som mindre hade det varit nog att mätta upptäckarbegäret och känslan av att åstadkomma någonting, men på senare tid kändes det som att han vandrade i cirklar. Vart han än tittade fanns ingenting nytt.
   Lumo vände sig mot sin bror när de stannat till vid revirets gräns. Den allvarliga uppsynen fick honom att se i det närmsta komisk ut, men det var förstås ingenting han själv märkte av.
   "Tror du de blir sura om vi går över?" Han såg uppmanande mot Aimo i väntan på svar. Vilka 'de' var lite mer exakt specificerade han aldrig - han var ändå inte säker. Där fanns många fler än föräldrarna som han anade skulle bli arga om det kom till ljuset att de traskat iväg på egen hand. Blicken vandrade vidare ut mot skogen där utanför. Okänd mark. Spännande...

[Tänker att det utspelar sig när de är lite äldre valpar.]

Aimo sneglade mot sin bror. De stod precis vid gränsen. Bortom denna gräns fanns inget Aimo kände till, och vad han längtade efter att upptäcka. Brodern såg allvarlig ut på ett sätt Aimo inte var van vid att se. Det tvingade fram ett muntert litet flin.
"Klart de blir sura," mumlade Aimo. Han visste inte heller vilka de var. Mamma, kanske? De skulle inte bli glada, iallafall. Syskonen skulle bli sura, men kanske inte av samma anledningar som de vuxna. De skulle snarare bli buttra att de inte var med på äventyret.
"Men bara om de får veta."
Aimo log nu brett och tog ett steg. Han tvekade med att sätta ner tassen, som om markerna utanför skulle bränna hans trampdynor. Men mossan var mjuk och modet stegrade sig litet. Det första övertrampet. "Är vi tillbaka innan det är för sent märker de inget. Kom igen!"
Aimo satte av, övertygad om att brodern skulle följa med nu när de kommit såhär långt.

[Lumo och Aimo busade runt utanför reviret och fick sedan skäll. Avslutat!]