''NEJ, är du helt koko i knoppen?! Använd dina ögon så ser du att det var JAG som vann!'' hävde Quarian ur sig med en något höjd och definitivt frustrerad stämma. Hur kunde hon inte fatta det? Det var ju helt solklart!
Syskonen hade spenderat eftermiddagen med att hitta på diverse tävlingar, men allt det resulterade i var att de blev osams över reglerna och vem som faktiskt vann. Så det var till ingens förvåning att tävling nummer tre resulterade i samma scenario, bara med ännu mer irritation och glåpord.
''Aldrig, det var JAG som vann, Qu'' närmast spottade systern tillbaka i hans ansikte, vilket fick honom att koka över helt. Han hatade att bli kallad Qu. Nu skulle hon allt få se på vem som var bättre av dem. Han vände sig bestämt om så pass att han smällde i systerns skuldra för att knuffa henne ur vägen samtidigt som han med en frustrerad frustning böjde sig ner och plockade upp stenen nedanför tassarna.
''Hu sa all sche a' ja vinne nu''. Att prata med en sten i munnen var nog inte det charmigaste han någonsin gjort, men han kunde inte bry sig mindre i stunden. Allt som var viktigt nu var att kasta den här nedrans stenen längre än korkade Siyah och en gång för alla bevisa att han var mästaren av tävlingar, det ultimata syskonet, KUNG i Kaiwood.

(Siyah)

''Aldrig, det var JAG som vann, Qu!'' kastade Siyah ur sig! Alla kunde ju se att det var Siyah som vann! Det är bara korkade Qu som inte fattade! Alla tävlingar de hade gjort idag hade Siyah vunnit men Qu var bara en sån dålig förlorare att han vägrade inse fakta. Varför var han så irriterande?! Hela dagen hade Siyah stört sig på brodern, det var som en stickande känsla i hela kroppen. När brodern smällde till henne i skuldran så morrade hon till och hon kände hur pälsen reste sig av irritation, luften var statisk. Den lilla valpen glodde på brodern. Hon hade fått nog. Brodern hade plockat upp stenen för att kasta men hon tänkte inte låta honom kasta den. Utan större förvarning så hoppade hon på sin bror och bet tag i nackskinnet. ''Hu ska inte tjo att hu äh nått, Qu!'' ropade hon ut medan hon bet brodern. Hon ville visa honom att hon var bäst! Bättre än honom! Men innan hon ens kunde göra nån större skada så kände hon en stark stöt från munnen som fick henne att släppa. ''AJ! Vad gjorde du?!'' Siyah gnuggade munnen med tassarna. Hon tittade på brodern och verkade också ha reagerat av stöten. Vad var det som hände?! Var det Qu som gjorde det? Eller var det hon själv?

Han borde nog ha förväntat sig det, sett det komma, men han hade varit så inställd på att bevisa att han kunde klara av tävlingen bäst att han blev överrumplad av Siyahs utfall. Så pass att stenen flög ut ur munnen på honom när systern smällde ihop med honom och tog tag i hans nackskinn.
''Uh, va, SLÄPP MIG!'' utbrast han och försökte kränga sig ut ur hennes grepp. Hon höll dock ett fast tag om honom så han försökte hugga tillbaka mot sidan av hennes hals, utan att riktigt lyckas få tag på någonting. Vem trodde hon att hon var va? Komma här och attackera honom utan anledning. Hon hade absolut inga hjärnceller i den där tomma knoppen, helt koko. Att hon hade mage att attackera honom, hon skulle allt få se!
Längre än så hann inte hans tankar innan en skarp stickande känsla fick honom att rycka till och rygga undan så fort systern släppt lite på taget om nacken.
''AJ!...vadå jag, det var DU?!'' väste han till svar tills dess att han riktigt skrek det sista ordet. Och med det sista skarpa ordet följde en silverskimrande välvd vägg som materialiserades framför honom, som sedan snabbt föstes framåt en dryg meter för att trycka bort den andra.
Den plötsliga kraftansträngningen och chocken av allt vad som just hänt inom loppet av några sekunder slog honom i nästa stund och fick honom att tillfälligt frysa på stället. Vad hade Siyah gjort? Varför var hon så jobbig? Var kom egentligen den där silverväggen ifrån? Varför kom den bara fram ibland?