Det låg en obarmhärtigt hetta i luften omkring stäppvargen, och den giftiga luften drogs ned i lungorna med djupa, ansträngda andetag. Tankarna i huvudet snurrade osammanhängande. Han kände sig trött, så otroligt trött. Kroppen värkte av stela muskler, och trampdynorna hettade ömt från brännskador som den varma marken hade gett upphov till. Och djupt inom Oscuro fanns en svag önskan om att lägga sig ned och vila.
Men hoppet brann starkt inom den unga hanen, och det var det som fick honom att trots den värkande kroppen, den tungandade luften och den tryckande hettan. Varje steg var smärtsamt, men stäppvargen vacklade inte.
"Aurinko!" 
Rösten ekade över området.
"Eldens herre. Stridskonstens mästare. Jag söker Dig som en enkel tjänare, skapad för att följa Din önskan."
Oscuros röst hade dämpats, samtidigt som han på darrande ben stod och såg upp mot skyn. Aldrig förr hade han gjort något liknande, och den unga stäppvargen svalde i ett försök att fukta den torra halsen innan han fortsatte. 
"Jag tackar Dig, min herre, för allt Du givit mig." Huvudet sänktes och frambenen veks under honom, förde hans kropp ned i en bugning. 
"Jag står inför Dig som en ödmjuk tjänare, och jag ber Dig att ge mig styrka och mod. Tvivel hemsöker mitt sinne, och jag undrar om mina ögon ser klart. Är detta rätt väg för mig? Är detta vägen Du önskar att jag ska vandra?"
Ögonen hade slutits och Oscuro talade rakt från hjärtat. Släppte ut alla de känslor som fanns uppdämda inom honom, som hade vaknat till liv och var starkare än någonsin förr sedan Nephania hade lämnat honom kvar.
"Jag söker svar, jag söker vägvisning. Jag överlämnar mig helt till Dig, både kropp och själ. Jag finns för att följa Din vilja, jag är Din att befalla."
Där fanns ingen desperation i rösten, bara ett djupt lugn som grundades i den orubbliga tron Oscuro bar inom sig.
"Ge mig en väg, och jag ska följa den utan tvekan. Jag är Din, i detta liv och nästa."
Och med huvudet fortfarande sänkt mot marken i en djup bugning stod Oscuro kvar, med smärtande muskler och med darrande ben. Väntandes likt en staty. Underkastade sig Aurinko till fullo. Tålmodigt redo att följa minsta kommendering. 
Snälla far, jag ber Dig...