[Ensaminlägg! Utspelar sig ca december 2019, januari 2020, ish.]


Att åter igen vara på väg någonstans var en skön känsla. Kliandet i benen, den totala oförmågan att vara still, hela tiden finna sig själv se suktande åt sydväst; till sist hade en av de mer braska månvargarna tröttnat och givit honom den spark han behövde för att bege sig vidare.

Sökandet hade gått långsamt. Ingen vid ruinerna hade kunnat hjälpa honom eller besvara någon av hans ändlösa frågor, men det hade inte betytt att han inte kunna hjälpa dem oavsett. Något i honom, trots längtan efter att fortsätta, hade inte kunnat lämna den sargade, sörjande samlingen vargar; han hade bara inte kunnat gå. Deras svåra situation, nästan hjälplöshet, talade till honom på ett sätt som inte gick att ignorera. De var individer som förlorat allt utom sin tro, sett sina liv bli raserade, och ändå kämpade trots att deras hjärtan säkert blödde. Erakan hade inte kunnat gå sin väg om ens Gudarna själva tvingat honom.

Trots sin storlek hade han bistått dem i alla möjliga saker. Mycket helande i början, örtekonst och brännomslag i den mån han kunnat, och sedan mycket med jakten. Hans hörsel lämpade sig bra i sökandet efter byte. Han hade delat deras sånger, delat deras sorger, och i sin tur hade han berättat om sina kumpaner borta i öst, och berättat om den kamrat han sökte efter. Några hade givit honom smala blickar, vissa tindrande och vissa misstänksamma, men han försäkrade dem alltid med sitt löfte. 

Jag lovade att skydda henne, en gång för länge sedan. 


Vägen genom skogen var slingrande. En stor rot kråmade sig över stigen, för hög för honom att enkelt ta sig över, speciellt med bärselen lastad tung med förnödenheter, och bara lite för lång för att han utan irritation skulle ta sig runt. Trädet var enormt; en pelare som sträckte sig högt, högt upp mot himlen och rötter likt mardrömslika, överväldigande ormar. 

En större varg hade säkert kunnat hoppa över, vilket också förmodligen var vad de flesta oftast gjorde, antog Erakan medan han lätt suckande stirrade på hindret. Märken efter klor i barken markerade vart individer tidigare erövrat den väldiga roten. 

Forskande sträckte han sig upp på bakhasorna, och lutade båda framtassarna mot roten. Avståndet mellan de nedersta risporna i barken och hans framben var nerslående stort.  

Han backade och satte sig ner på marken. Övervägde om han skulle sitta och lönlöst stirra på roten ett tag till i hopp om att den magiskt skulle försvinna, eller om han skulle börja promenera direkt för att ta sig runt. Att be till Gudarna för en sådan sak var att slösa deras tid. Han hade viktigare saker att lägga sina böner på.
Med en viljeanstränging reste han sig, och begav sig för att hitta en över runt. 
Civitas. Jag är på väg. 
Och hade han tur, hade han Gudarnas öra med sig så kanske, bara kanske skulle han också hitta Elphaba.