Han hade nog aldrig känt sig så förnedrad. Han drog sig för att gå upp ovan jord och möta resten av flocken efter sin strid. Så han satt kvar under marken med de andra gladiatorerna utan att ta ögonkontakt med någon, slickade sina sår och såg mest bara arg ut.
Tanken hade redan slagit honom att han kanske bara skulle stanna kvar här nere och aldrig någonsin gå upp igen, då skulle han inte behöva möta någon blick som var full av avsmak. Eller ja, ingen blick från någon i flocken i alla fall. Han kunde ta främlingar, men flocken? Nej tack. Han ville hellre avlida.
Full av sin egen självömkan tog det ett tag innan han hörde det karaktäristiska ljudet av för många tassar och såg upp på en bekant gestalt. Ansiktet gick från aggressivt till gladare på några sekunder.
”Ivo!” ropade han till den mångbenade, långbetade vargen som var på väg förbi honom.

Ivo hörde någon utropa hans namn och stannade direkt upp, såg sig förvirrat omkring. Den bleka blicken landade på en välbekant figur, en mörk och fruktansvärt cool varg som Ivo sent skulle glömma. Hans polare, hans bror, hans kompis.
"Iro!" utbrast han och rörde sig direkt mot honom. "Ja' borde ha vetat du skulle va här å slåss!!" 
Han tänkte dra in Iro i en hårdhänt omfamning när han lade märke till såren. "Har du redan vart i ringen? Skit asså, jag missade, har vart här nere å förberett mig å så... Hur gick det?"

Iro reste sig upp och mötte den långbenta brorsan. Han sänkte huvudet och stångade till den andre, inte så att det skulle göra ont, men tillräckligt hårt för att det skulle se coolt ut.
"Man kan ju int' missa chansen att spänna musklerna för damerna." skrattade han.
Ansiktet föll när Ivo fortsatte.
"Asså... jag vill inte snacka om det, pinigt värre." muttrade han surt och såg sig omkring för att se till så att ingen tittade på honom.
"Men durå! Ska du upp i ringen snart elle? Det måste jag ju se isåfall." snabbt bytte han fokus och flinade svagt. Han skulle nog kunna gömma sig från flocken i alla fall under Ivos fight, man måste ju se sin bror slåss!

"Eller hur!" flinade Ivo. Men när Iros min föll gjorde Ivos också det. "Åh, nä, men brorsan då gör vi inte de. De e lugnt."
Ivo hade missat striden men om Iro inte ville prata om det så tänkte han respektera det. Som en bror ska.
"Ja snart! Oj, typ, nu faktiskt."
Ivo insåg att det snart var dags och då fick han bråttom. "Ey, men när jag ä klar kan vi väl hänga efter? Måste kila, men lova att kolla min fight!"
Ivo satte tassarna i rörelse men inte utan att ge Iro sitt bredaste leende. 

[Avslutat]