Ivo hade aldrig känt en dödslängtan förrän han stod för den mörka, bottenlösa avgrunden som var hans framtid utan henne. Tom, glädjelös. Ivo kunde inte se något meningsfullt längre. Varför var han kvar här? Kvar här i det mörka när han kunde välja ljuset och följa efter henne?
Ivo vinklade örat när han registrerade ljudet av en liten gäspning som bröt den hånande tystnaden. Det var lustigt hur han kunde vänja sig vid någon annans värme vid sig när han sov. Någon annans andetag mot hans päls, som plötsligt inte var där längre. Någons doft som hängde kvar i vad som var deras hem. Auroras doft.
     Vant flyttade Ivo rörde en tass för att dra de sovande valparna som låg invid hans bröstkorg närmare. Lika mycket som de hjälpte honom läka så rev de upp nya sår. Han såg henne i varenda en, och hans vuxna barn slet hans hjärta itu. Han kunde knappt se dem i ögonen. Han hade svikt dem alla. Aurora var borta, och på något sätt kändes det som om han dödat henne.
Ivo ångrade allt han någonsin gjort där han låg och stirrade in i intet. Snart skulle solen gå upp, och det skulle bli en lång dag att ta sig igenom. 
     För valparna var det värt det. Varje dag av hans liv skulle vara värt det, hur mycket han än skulle lida för varje hjärtslag utan Aurora vid sin sida.